Brevet till hebreerna börjar med orden: ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son” (1:1-2a)

Hebreerbrevets författare ser tillbaka på historien, men inte episodiskt, utan ur en kosmisk synvinkel. Han ser allt, som Gud förkunnat för Israels folk genom patriarkerna och profeterna, liksom fragment av en mosaik, som först genom Kristus får kontur, färg och gestalt.

Vad är denna Sonens förkunnelse annat än ”det glada budskapet”, evangeliet! Genom Jesus av Nazaret når Guds ord slutgiltigt och oöverträffat människorna. Han är Gud, som i mänsklighetens historia och i vår personliga historia, i var och ens, kommer oss till mötes. Sedan ”Sonen” talade, står varje timme av mänsklighetens historia i den slutliga tidens tecken, fulländningen – också varje timme av mitt eget liv.

För att göra denna tanke fruktbar för vårt andliga liv, måste vi tänka efter, hur vårt brev kännetecknar ”Guds ord”. Det är ingen ”retorik”, ingen tom formel, som man uttrycker som så många andra floskler. Det är mycket mer ”levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg” (jfr 4:12) Guds ord visar oss vårt livs mening och värde som skapade varelser och som människor, som är kallade till full gemenskap med Gud. Guds ord ger mening åt allt: glädjen som lidandet, den skenbara meningslösheten med lidandet liksom det skenbara nederlaget i döden, den grå vardagen liksom de extrema situationerna av jubel eller sorg.