Vilken känsla av frid som infinner sig när man runt hörnet av den bullriga gatan Rozengracht, där nästan varje minut en spårvagn drar förbi, träder in i Vår Fru-kyrkan. Ännu har man i minnet intrycken från gatan: Wester-tornet, statyn av Ann Frank, och framför allt alla turisterna, och istället befinner man sig inför glasfönstrena med de varma färgerna, de vackra freskerna på pelarna och de nygotiska väggarna och taken. Ett av de mest slående föremålen i kyrkan är Maria-altaret med ikonen som föreställer Vår Fru av den ständiga hjälpen. När påven Pius IX år 1866 gav Redemptoristerna i uppdrag att främja vördnaden av denna ikon, byggde man det första altaret för henne. Kyrkan hade invigts år 1854 och står bredvid Redemptoristernas kloster, vilka tog hand om den ända fram till 1985.
Nu är det den syrisk-ortodoxa församlingen, kvarterets katoliker och katoliker från Surinam som använder kyrkan. Sedan redemptoristerna gav sig iväg, är själavården anförtrodd till Opus Deis präster. Nu fyller kyrkan 150 år och det måste firas, säger en medlem av kyrkans administration, när han blir tillfrågad om detta initiativ som kan tyckas förvånande.
Stor glädje
“Ett jubileum är en anledning att påminna sig ett datum, men det kan också vara ett lämpligt tillfälle att ge vittnesbörd: vi är mycket lyckliga över vår katolska tro och det vill vi visa. Under många århundrade var det inte tillåtet att göra det och det var ett tabubelagt ämne. På så vis föll många uttryck för vår tro i glömska och vi katoliker skämdes över att göra det. Men under de senaste åren har detta förändrats. Så till exempel när man firade 150-årsjubiléet av återställandet av den biskopliga hierarkin i Holland var katolikerna stolta över festen som hölls under temat “Katolik i själ och hjärta”. Och år 2002 ägde i Utrecht rum en procession under temat “Vi kan visa vår tro”. Dessa två händelser ligger till grunden för vårt beslut att fira vår Fru-kyrkas 150-årsjubiléum med en eukaristisk procession”.
Det heliga kapellet
“I Utrecht-processionen bar man på ett skrin med den Helige Willebrords kvarlevor. För processionen i Amsterdam behövde vi inte fundera länge: Det skulle bli en procession med det Heliga Sakramentet, på grund av Amsterdams rika eukaristiska tradition och på grund av att det händelsevis var exakt 500 år sedan som Mirakelfesten i Amsterdam förlänades en högre liturgisk kategori. Johannes Paulus II har med anledning av detta jubileum skickat ett gratulationsbrev som lästes upp i mars i alla Amsterdams katolska kyrkor med anledning av den Stille Omgang (den nattliga processionen).
Corpus Christi-processionen utgår från Keizersgracht och går mot Begijnhof, där den katolska församlingen alltsedan Reformationen har behållit i minnet miraklet som skedde där.
Biskopen av Haarlem kommer att leda processionen. Vi kommer att gå ut klockan kvart i ett, när den högtidliga mässan som Mons. Punt firar tillsammans med flera präster är slut. Vi går mot Begijnhof, och där kommer ceremonin att avslutas med en högtidlig välsignelse. På Begijnhofs gård har ett täckt altare ställts upp, för kapellet är för litet”.
Entusiasm
“Sedan 1578, när landet blev reformert, har mirakelprocessioner varit förbjudna. Detta förbud gjorde att det var nästan omöjligt för katoliker ’norr om floderna’ att organisera offentliga religiösa evenemang. Men lagstiftningen ändrades år 1989 och sedan dess är de tillåtna. Därför vill vi utnyttja möjligheten att fira vår kyrkas jubileum, inte för att provocera icke-katolikerna, och inte för att triumfera, utan för att fullfölja den eukaristiska traditionen i Amsterdam. Vi har valt som tema: Amsterdam, Eukaristisk stad. Vi har bjudit in alla Amsterdams församlingar. Vi hoppas att processionen kommer att bidra till att förnya entusiasmen för den katolska tron i och ifrån Amsterdam. Vi vill inte ställa till en “show”. Vi vill gynna den eukaristiska tillbedjan, närma människorna till Gud. Därför kommer slutet på processionen att vara i liturgins och tillbedjans tecken. För ögonblicket har flera församlingar som ligger utanför staden sagt att de vill vara med. Den syrisk-ortodoxa prästen och hans diakoner kommer också att vara med”.
Under tiden arbetar man för att bli klar med allt. “Vi vet inte hur mycket folk som kommer. I många församlingar kommer mässan att ha firats innan och församlingsmedlemmarna kommer att komma till Vår Fru-kyrkan för att fortsätta i processionen tillsammans med oss. Det krävs organisationstalang för att lyckas med allt, för det är ju många århundraden sedan man gjorde något liknande”.
Miraklet i Amsterdam
Den 15 mars 1345 låg en man dödssjuk i sitt hus på den gata som numera heter Kalvergatan. Han lät kalla på prästen för att denne skulle ge honom sista smörjelsen. Sedan han mottagit Kommunionen, kräktes han och spyorna kastades in i den öppna spisens eld. Man såg att hostian inte förstörts av elden utan flöt ovanpå lågorna. Och det var inte allt. Den heliga Eukaristin togs upp av St. Nicolas-kyrkans präst följande dag och fördes över till den kyrkan, men fortsatte att flyta ovanpå elden i huset där den sjuke bodde. Man gjorde om överförandet två gånger med samma resultat. Prästen förstod då att han måste föra den heliga hostian i procession.