Jag kom till Utrecht för att börja på universitetet där. Jag ville studera medicin. Eftersom jag behövde en bostad började jag bo på Hogeland som är ett studenthem känt för sina starkt katolska värderingar. Enligt vad jag fått lära mig var katolicismen en felaktig lära, därför frågade jag mig själv om det verkligen var ett bra val för mig att bo på Hogeland. Men med ungdomens oförvägenhet valde jag det svåra framför det lätta och upptäckte mycket snart att saker och ting inte var som jag hade föreställt mig dem. Jag mötte där en anda av stor frihet och respekt för andras åsikter.
För ett och ett halvt år sedan konverterade en studiekamrat och det fick mig att fundera. Jag kom på att det var samma Gud vi trodde på. Trots att jag kände stor sympati för den katolska läran var det två punkter där vi tänkte olika: Eukaristin och sättet att se på Maria, Guds moder. Efter en period av studier i dessa och andra ämnen, beslöt jag att bli medlem i den protestantiska församlingen som min familj tillhör, även om jag var emot vissa saker där, bland annat hur de såg på den Katolska Kyrkan.
Mitt beslut att sluta upp att söka och att lämna allt i Guds händer lämnade mig ingen frid. Mina tvivel försvann inte och jag kände mig orolig. I Hogelands studenthem finns ett kapell dit många studenter går för att be eller närvara vid en mässa som en präst från Opus Dei firar varje dag.
Jag kommer ihåg att jag inte kunde gå förbi kapellet utan att känna behov att gå in. Det är svårt att förklara vad jag kände. Jag förstod att om jag beslöt mig för att gå in i kapellet och att knäböja inför Jesu heliga närvaro i monstransen, kunde jag inte fortsätta att vara protestant, så som min situation såg ut. För ögonblicket ville jag inte förbinda mig att ta det avgörande steget. Jag var inte tillräckligt motiverad eller trygg nog att ta ett sådant beslut. Jag ville inte chockera min kristna församling eller min familj, därför beslöt jag att låta det gå en tid i hopp om att alla mina ”problem” skulle försvinna.
"Gud tröttnar inte på att vänta"
Sedan blev det jul och den klarhet som jag hoppades att få under denna tid att lycka och vila kom inte. Läsningen av ett stycke ur boken ”Till sist hemma” av Henri Nouwen, gjorde att jag på nytt fick hopp. Det gjorde mig gott att läsa att Gud älskar oss med oändlig kärlek, så mycket att han inte vill tvinga oss att älska honom, utan vill att det ska ske frivilligt. Han kan vänta. Han tröttnar inte på att vänta.
Men den avgörande rollen i min konversion var Eukaristin. Jag avundades alla dem som varje dag gick till mässan. Jag kunde inte föreställa mig ett liv som katolik om jag inte varje dag gick till mässa. Det var också säkert viktigt att jag i påven såg en fadersfigur och att jag i alla de präster och katoliker som jag mötte kände igen Kristi ansikte.
När jag ser tillbaka, upphör det inte att förvåna mig på vilket sätt Gud handlade med mig. Å ena sidan genom att det mesta jag vet om den katolska läran har jag lärt mig över en kopp varm choklad tillsammans med min väninna Agnes. Å andra sidan eftersom jag i mitt eget skinn har upplevt att Kristus lever och detta på allvar. Om jag skriver allt det här är det bara för att uttrycka min tacksamhet. Som en präst sade som har hjälpt mig på denna väg mot den fullkomliga tron: ”inte bara bör jag vara tacksam för det som jag själv har fått ta emot, utan för att jag, om jag är trofast, från och med nu kan betyda något för andra.”
Hogeland är ett studenthem för universitetsstudenter i Utrecht. Den andliga vägledningen och undervisning är anförtrodd åt Opus Deis prelatur. Mera information på: www.instudo.nl/hogeland/index.html