Genom några betydelsefulla episoder tecknar filmen ett porträtt av detta helgon som barn. I filmen framträder de karaktäristiska drag som skulle föra honom fram till att som vuxen ägna sitt liv åt budskapet om att helga det vardagliga. Filmen berättar om den atmosfär av till­giv­enhet och tro som rådde i hans familj, om den lille Jose­marías relation till sina föräldrar, till sina systrar och till skolkamraterna.

Filmen gestaltar troget livet och miljöerna i Spanien vid den tiden. Historien låter den helige Jose­ma­rías ovanliga personlighet komma fram: hans förmåga att visa andra äkta kärlek, hans hängivenhet och hans hjältemod är alla egenskaper som han lärde av sina föräldrar, av deras sätt att vilja varandra väl, och av den atmosfär som rådde i familjen. Filmen varar 70 minuter; manusförfattaren heter Francesco Arlanch, och filmen är producerad av Mondo TV, ett av de främsta europeiska bolagen inom produktion och marknadsföring av animerade tv-serier och långfilmer för television och bio.

Även smärtsamma episoder berättas (pappa Josés konkurs, små­sys­trar­nas död) men gestaltade i en avspänd stil som aldrig förlorar sig i det tragiska utan tvärtom alltid mynnar ut i glädje i en familj full av hopp och mod. Filmen är trivsam, i vissa avsnitt mycket poetisk, det finns också många roande episoder.

Den lämpar sig för både barn och vuxna. Berättelsen kulminerar med Josemarías beslut att bli präst för att ställa sig till Herrens förfogande. I slutscenerna visas i sammandrag några bilder av Opus Deis grund­an­de och av helgon­förkla­ringen år 2002. Filmen går i italiensk TV kanal 4.

Nedan följer en artikel publicerad i Corriere della Sera av journalisten M. Antonietta Calabrò apropå den animerade filmen.

Corriere della Sera

M.Antonietta Calabrò

Också helgonen har varit barn. Det är uppenbart. Men det har aldrig tidigare producerats en tecknad film för att berätta för barn om barndomen för en av deras likar, som för inte så länge sedan blivit upphöjd till altarets ära. Filmen, som varar något mer än en timma, sänds i italiensk tv kanal 4 med anledning av 80-årsjubiléet av Opus Deis grundande (den 2 oktober 1928), då helgonet i fråga är Josemaría Escrivá de Balaguer.

Filmen har gjorts i Nordkorea, producerats av Mondo tv, manus är skrivet av Francesco Arlanch (författare till avsnitt av Don Matteo och som har arbetat för tv-filmen Johannes Paulus II och som manusredigerare för Nero och Augustus i serien Imperium). Ett ”alldagligt” helgon, Josemaría, ända sedan han var liten. Han blev föremål för kamraternas trakasserier, påverkad av den ekonomiska krisen i faderns företag, delaktig i problemen i den av småsystrarnas död märkta familjen, och han hade problem i skolmiljön. Ändå ”utöver det vanliga”. Dödförklarad av läkaren och ”räddad” vid två års ålder av moderns böner till Vår Fru av Torrecidad. »Guds Moder har låtit dig leva kvar i världen för något stort, för du var mera död än levande», säger modern till honom i filmen. Han var en pojke som vid femton års ålder, av eget, personligt val, beslöt att överge sin aspiration att bli arkitekt för att utbilda sig till präst, och förutsade samtidigt för modern att hon skulle få en son till, som skulle kunna ta hand om henne på hennes ålderdom, när han nu bestämt sig för att avlägga prästlöftena.

Huvudrollsinnehavare i filmen, paradoxalt nog, tillsammans med den lille Josemaría, är hans familj: det mycket vackra förhållandet mellan fadern och modern och mellan föräldrarna och barnen (José och systern Carmen). »Vad som är mest imponerande är den otroligt enkla atmosfären, ändå full av hopp och mod, som härskade i detta spanska hem i början av 1900-talet», kommenterar Pippo Corigliano, Opus Deis språkrör i Italien. Ett oansenligt vardagsliv ändå fullt av nytta och innehåll också i livets ”mest vardagliga” aspekter, vilket i filmen antyds av pojken Josemarías ”alter ego”, den lilla åsnan Torcido (vilket betyder Snedvriden). Få vet att grundaren av Opus Dei har utarbetat en verklig och egen ”den lilla åsnans teologi”: följeslagaren under livets alla dagar som drar kvarnstenen utan att klaga, men tack vare vilken alla har bröd att äta. När han var tillsammans med sina mest förtrogna vänner kallade helgonet sig faktiskt själv för en ”burro”, en åsna med orden: »Vi bör – med kärlek – omvandla det mänskliga arbetet i vår vanliga vardag till Guds Verk, med bärighet för evigheten.»