Paulus skriver till Filemon: ”Jag vädjar för Onesimos, mitt barn som jag har fött i min fångenskap.”

Brevet till Filemon innehåller inga utsagor i trosfrågor eller vad gäller moral; det handlar om en personlig vädjan av aposteln. Och ändå hör och läser vi det korta brevet som ”Guds ord” och ”helig skrift”. Slaven Onesimos hade rymt från sin herre Filemon i Kolossai och på sin flykt träffat Paulus, som omvänt honom till den kristna tron. Nu skickar Paulus tillbaka honom till hans herre. Han tar den dåtida rättsordningen närmast självklar och ifrågasätter i så måtto inte Filemons egendomsrätt till Onesimos.

Slaveriet var i det hedniska samhället en självklar inrättning. Endast de kristna insåg, att det är orättfärdigt och ovärdigt att behandla en människa som en sak. De kunde inte upphäva den allmänt rådande ordningen, men de kunde innerligt – i tanke och känsla – sätta den ur kraft. Och genom detta förhållningssätt, grundat på vetskapen om att herrar och slavar har samma värde liksom bröder och systrar i Kristus, urholkades slaveriet, också till det yttre, så småningom i samhället.

Brevet till Filemon visar exempelvis på, hur kristendomen förmådde att övervinna orättvisa sociala strukturer inifrån. I Europas länder finns inga slavar längre, men i stället tillräckligt många andra sociala frågor, som inte desto mindre kräver ett kristet svar – liksom ett förhållningssätt av många enskilda, vilket kunde ändra det offentliga livet så småningom.