Projektet ”School Aid 2005- Uganda” gick ut på att bistå befolkningen på Buvumaön med en skola och på så sätt ge fler barn på ön möjlighet till skolgång.
En grupp på 12 volontärer från Sverige åkte ner till Uganda i slutet av juni för att tillsammans med en grupp från Uganda åka till Buvumaön och bygga skolan. Gruppen från Uganda bestod av studenter men den svens ka gruppen var mer av blandad kompott, både vad gällde ålder och sysselsättning. De fann dock en gemensam samlingspunkt i Lärkstadens studiecentrum, ett av Opus Deis kooperativverk i Stockholm.
Eftersom det mesta i vår värld kostar pengar var de svenska volontärerna tvungna att söka sponsorer som ville bekosta material, reskostnader, m.m. något som inte visade sig vara alltför lätt, men genom många försök och böner fick man ihop tillräckligt med pengar och en del arbetskläder och kunde åka iväg. De svenska volontärerna fick även bidra till projektet med egna pengar.
Livet på Buvumaön är enkelt och befolkningen är fattig. Folk äter normalt sett kött endast till jul och påsk, något som volontärerna fick erfara under sin tid på ön. De åt mestadels ris, bönor, kasawa och sötpotatis. Allt vatten de drack måste kokas innan. Ungefär hälften av gruppens medlemmar sov i tält och den andra halvan inomhus, de flesta på liggunderlag.
Enligt planerna skulle de arbeta åtta timmar måndag- fredag, men det hände att de var tvungna att jobba över flera dagar och även på lördagarna. Det var inte ovanligt att den lilla lastbilen som skulle skjutsa volontärerna på flaket till arbetet och tillbaka varje dag var försenad. Resan var också påfrestande: sittande på flakkanten åkte man på en dålig väg och dammet som virvlade upp efter bilen tvingade en del att bära munskydd. Dagen före invigningen, den sista arbetsdagen, kom inte bilen överhuvudtaget. Volontärerna fick gå hela sträckan på 12 kilometer till fots för att komma till arbetsplatsen och lägga de sista stenarna. Men hela ansträngningen var värd när man den dagen fick nöjet att se skolan avslutad. Allt arbete gjordes manuelt, utan hjälp av några maskiner, som är det vanliga i Uganda.
”En sak som har förvånat oss och hjälpt oss under de här veckorna från de svenska volontärerna har varit deras intensitet och flit i arbetet, även om ibland var det mycket anstängande” kommenterade Nicholas Lutankome, en av volontärerna från Uganda.
På skolans invigningsdag var alla glada och man glömde snabbt alla ansträngningar, smuts, smärta i lastbilsflaket, temporär brist på rinnande vatten, skoskav, svettigt arbete, förseningar, osv. Den lokale församlingsprästen, som är den enda prästen på Buvumaön, berömde volontärerna under mässan som firades i den nybyggda skolan, och sade att de hade varit ett gott föredöme för alla på ön eftersom de hade gjort på knappt fyra veckor det som för dem brukar ta flera månader. Han tilllade att han hade blivit överväldigad över volontärernas fromhet, eftersom han såg många av dem be och delta dagligen i den Heliga Mässan.
”Under de här dagarna har jag lärt mig att ordna min tid, så att jag kan arbeta hårt och ägna tid åt Gud”, sade Robert Brienstam, från den svenska gruppen.
Trots alla problem och svårigheter var det ingen som klagade utan tvärtom, folk längtar tillbaka. Varför? Jo, därför att mötet med ugandierna, både volontärer och lokalbefolkning, var fantastiskt och de log nästan alltid och skrattade. Deras glädje mitt i fattigdomen och enkelheten smittade av sig och de vänskapsband som knöts kommer, om Herren vill, aldrig att glömmas bort.
Och skolan då? Den blev klar enligt projektplanerna men projektet fortsätter med pengarinsmling för skolan behöver fönster, dörrar, puts, färg o dyl.