Paulus skriver i sitt andra brev till Thessalonikerna: ”Den sortens människor föreskriver och förmanar vi i Herren Jesu Kristi namn att arbeta lugnt och stilla och äta sitt eget bröd.” (3:12)

Inget mediterrant ”dolce far niente” (”det ljuva i att inte göra någonting” ö.a.) utan osmält trosinsikt hade fört några kristna i Thessaloniki till, att de – som Aposteln tidigare förargat konstaterat – ”lever utan ordning. De gör inte vad de skall, bara vad de inte skall”. Deras enkla resonemang: Varför plåga sig med världsliga ting, när Herrens återkomst är nära förestående?

Paulus vänder sig inte till teologin för att förklara det fundamentala missförståndet. Han använder hellre ett drastiskt argument: ”Den som inte vill arbeta får inte heller äta.” Realism och sunt förnuft är alltid bästa botemedlet mot korkade drömmares felaktiga logik.

Till att vara kristen hör att vara realistisk och inte fly in i utopier, att leva här och nu med dagens frågor. Arbetet i sina olika former är därför det bästa sättet att hålla sig á jour med verkligheten. Ur trons perspektiv har arbetet att göra med det uppdrag, som tog sin början, när Skaparen gjorde människan till sin avbild, för att hon skulle ”uppfylla jorden och lägga den under sig”, som det står i Bibelns första bok Genesis. (första Moseboken) Arbetet är att ta del i skapelsens verk och likaså i Kristi frälsningsverk.

Den som bemödar sig om att uträtta sitt arbete för Gud, kommer dessutom – som följd av denna inställning – att arbeta bra, samvetsgrant och kompetent.