Cirka 25 000 portioner mat från 60 katolska institutioner i Uruguay distribueras varje månad genom den matbank som Antonio Cabrera startade för två och ett halvt år sedan, med uppmuntran från ärkebiskopen av Montevideo, kardinal Daniel Sturla. Syftet var att fortsätta söka nya sätt att förverkliga de ord som den helige Josemaría riktade till honom 1974, under en resa till Rom, när Antonio oroade sig över Guds plan för hans liv: »Dina armar till Uruguay. Till Uruguay! Där behöver vi många armar. Verket måste föras framåt.«
Så var det som Antonio i slutet av 2023, efter 20 år som engagerad i utbildningscentret Los Pinos, vid 72 års ålder började besöka företag för att presentera projektet med matbanken. Han berättade om de svårigheter som många katolska kongregationer och organisationer, som gör så mycket gott för samhället, hade och bad företagen om deras stöd.
»I dag finns det många kloster där systrarna inte får något att äta om ingen kommer med mat. När systrarna var unga hade de egna trädgårdsland och tillverkade hantverk som de sålde, men i dag är de mycket gamla och kan inte längre göra det«, berättar Antonio. »I församlingarna i fattiga områden räcker pengarna som kommer in genom kollekterna och genom stiftets gemensamma fond inte hela månaden, och ännu mindre till att driva de matställen där många människor får komma och äta«, tillägger han.
Så småningom började hans ansträngningar bära frukt och företagen började ansluta sig till projektet. I dag är det fler än 40 företag som bidrar och förser matbanken med alla slags produkter: ris, pasta, såser, konserver, flingor, ägg och olja, men också kött, charkuterivaror, frysta grönsaker, mejeriprodukter och glass. Matbanken har numera fem frysar för att kunna förvara de livsmedel som behöver hållas kylda eller frysta.
Bland de 60 katolska institutioner som får hjälp finns institutioner i Montevideo, Canelones, Maldonado och Cerro Largo. Många är församlingar i ekonomiskt utsatta områden, matställen, soppkök, kloster och skolor. Det finns också sociala verksamheter, som Fazenda de la Esperanza, som hjälper unga med drogberoende, Ceprodih, som arbetar för att ge kvinnor i utsatta situationer nya möjligheter, och äldreboendet Schiaffino. Man hjälper också till med reträtter som ordnas för ungdomar eller seminarister.
Ett förändrat liv
För Antonio handlar det om att inse att det inte räcker att vara katolik genom att be rosenkransen och gå i mässan: »Det är mycket viktigt att be, men sedan måste man också arbeta för att förbättra samhället.« För hans del ledde den helige Josemarías ord till att han i början av 2000-talet lämnade sin verksamhet som företagare och ägnade sig åt Los Pinos, ett utbildningscentrum för barn och ungdomar i Casavalle, ett av Montevideos fattigaste områden. Centret hade startat sin verksamhet 1997.
Det var en institution av samma slag som den helige Josemaría hade uppmanat honom att besöka vid deras möte 1974, för att få idéer som kunde användas i Uruguay: skolan Tajamar i Vallecas, en fattig stadsdel i Madrid, och centret Elis, ett utbildningscentrum för ungdomar i Rom, i stadsdelen Tiburtino-Collatino, ett ekonomiskt utsatt område.
»Jag ville göra det som den helige Josemaría hade bett mig om. För att kunna göra det var jag tvungen att lämna min verksamhet som företagare. Det första jag gjorde var att tala med Irene, min hustru, och berätta för henne hur situationen såg ut. Sedan pratade jag med mina barn, som tack och lov redan var äldre och hade kommit in på sina egna vägar. Alla stödde mig, och från och med 2007 gick jag in på heltid i Los Pinos.«
Där blev han ansvarig för utveckling och insamling av donationer. I praktiken innebar det att han tog kontakt med företagare, myndigheter och organisationer för att få stöd som kunde göra det möjligt att finansiera verksamheten vid centret och planera för dess fortsatta utveckling.
Ett av hans första projekt var att planera och anlägga parken vid Los Pinos. Centret hade ett stort markområde som behövde underhållas och tas om hand. För att få stöd till att göra området till en trivsam plats för människor i stadsdelen tog han kontakt med en närliggande klubb. Han berättade om projektet han arbetade med och om behovet av att rusta upp parken. Ledningen tog hans önskemål på allvar och under tre års tid kom klubbens landskapsarkitekter och trädgårdsmästare varje vecka till Los Pinos för att förbättra parken och göra den till en plats som hela stadsdelen kunde vara stolt över.
Efter några år beslutade Los Pinos att utöka sitt utbildningsutbud med en teknisk gymnasieskola, men för att kunna göra det behövdes en ny byggnad. Antonio kände den välkände uruguayanske arkitekten Carlos Ott och bjöd in honom till Los Pinos för att visa honom verksamheten och berätta om det sociala arbete och den utbildning som bedrevs där. När besöket var slut hade arkitekten åtagit sig att bidra med det som behövdes. Det slutade med att han ritade och uppförde den nya byggnaden, en byggnad i klass med de bästa skolorna i världen.
»Tanken var alltid att ge människorna i området det bästa. Det är så man förändrar samhället. Vi måste tänka stort, och saker och ting måste göras ordentligt. Det brukade den helige Josemaría säga«, berättar han. Byggnaden stod färdig 2022 och samma år, vid 70 års ålder, lämnade Antonio Los Pinos.
I dag, med några års perspektiv, är han mer medveten om vad mötet med den helige Josemaría betydde för honom. Han hade kommit till Rom som 23-åring, med en oro i hjärtat över Guds plan för hans liv och med en önskan att få studera i Europa, mot bakgrund av den svåra sociala och politiska situationen i Uruguay. Den helige Josemaría öppnade ett oerhört stort och oväntat perspektiv för honom. Det gick så långt att han redan i Rom tydligt såg sinkallelse som supernumerie och när han kom tillbaka till Uruguay bad han om att få bli antagen. Det var bara början.
»Den helige Josemaría hade en imponerande framtidsblick och internationell utblick. Han var en källa till idéer. "Dröm, så kommer du ändå att tänka för smått", brukade han säga till oss. När man talade med honom brann hjärtat. Att göra det han bad mig om innebar en förändring av mitt liv, men jag kan inte vara lyckligare«, säger Antonio.