Det är redan Advent. Vilken utmärkt tid för att förnya längtan, nostalgin, den ivriga åstundan efter Kristi ankomst!, efter att han dagligen skall komma till din själ i Eukaristin! – ”Ecce veniet!” – se, han kommer, säger Kyrkan till oss uppmuntrande.
Nedräkningen
"Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig" (Luk 21:28), läste vi i Evangeliet. Adventstiden är en hoppets tid. Hela vår kristna kallelses vidsträckta horisont, detta helgjutna liv som grundas på medvetenheten om Gud vår Faders närvaro, kan och bör förverkligas varje dag.
Jag ville inte säga er mer än så, denna första Adventssöndag, då vi börjar räkna dagarna till vår Frälsares födelse. Vi har betraktat den kristna kallelsen: hur Herren förlitat sig på oss för att föra människor till heligheten, för att föra dem till honom, förena dem med Kyrkan, utsträcka Guds rike till alla hjärtan. Herren vill att vi skall vara hängivna, trogna, finkänsliga, kärleksfulla. Han vill att vi skall vara heliga, att vi verkligen skall tillhöra honom.
Att lyssna till Gud
Om vi läser den heliga Skrift, kommer vi att se att ödmjukheten är oundgänglig för att man skall kunna göra sig redo att lyssna till Gud. "Hos de ödmjuka är vishet", förklarar Ordspråksboken för oss. Ödmjukhet är att se sig själv som man är, utan att försköna, i sanning. Och när vi förstått att vi knappt är värda någonting alls, öppnar vi oss för Guds storhet, och vår storhet ligger just i detta.
Vår Fru, Jesu heliga moder, den mest upphöjda varelse som någonsin existerat och någonsin kommer att existera i denna värld, hade förstått detta mycket väl! Maria prisar Herrens makt, som "störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa". Och hon tillägger att ännu en gång har denna Guds vilja gått i uppfyllelse i henne: "han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig."
Inför Guds ödmjukhet visar Maria att hon är som heligt omvandlad i sitt rena hjärta: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas Guds son." Jungfru Marias ödmjukhet är en konsekvens av denna omätbara avgrund av nåd som tar form genom att den heliga Treenighetens andra Person inkarneras i sin alltid obefläckade moders liv.
Själens fiender
Idag börjar Adventstiden, och det är bra att vi tillsammans betraktat dessa själens fiender: den oordning som sinnligheten och den lättsinniga tanklösheten utgör, dårskapen hos ett förnuft som motsätter sig Herren, den högdragna självgodheten som gör kärleken till Gud och människor fruktlös. Alla dessa själstillstånd är säkra hinder som kan orsaka mycket oro. Det är därför som liturgin får oss att be om Guds barmhärtighet: "Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig" (Ps 25:1-3), bad vi i ingångsantifonen. Och i antifonen under offertoriet kommer vi att upprepa: "Jag förtröstar på dig, låt mig inte komma på skam!”
Nu när frälsningstiden närmar sig, är det trösterikt att höra den helige Paulus säga att ”när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig” (Tit 3:5).
Alla väntar på frälsning
Jesus Kristus, Gud och Människa. Detta är en av de ”magnalia Dei”, (Apg 2:11) Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. (Luk 2:14). Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.