Var finns judarnas nyfödde kung? Rörd av denna fråga betraktar även jag Jesus, som ligger i en krubba, en plats som är lämpad endast för djur. Herre, var är din kunglighet, ditt diadem, ditt svärd, din spira? De tillhör dig och du vill inte ha dem. Han härskar insvept i lindor. Han är en värnlös kung som visar sig försvarslös: han är ett litet barn. Hur kan man annat än dra sig till minnes Apostelns ord: Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt?

Vår Herre inkarnerades för att uppenbara Faderns vilja för oss. Och redan från vaggan undervisar han oss. Jesus Kristus söker oss – med en kallelse som är en kallelse till helighet – för att fullborda återlösningen tillsammans med honom. Begrunda hans första lärdom: för att medåterlösa är det inte våra medmänniskor vi skall försöka besegra, utan oss själva. På samma sätt som Kristus måste vi tillintetgöra oss, uppfatta oss som våra medmänniskors tjänare, för att föra dem till Gud.

Var är kungen? Kan det inte vara så att Jesus framför allt önskar härska i hjärtat, i ditt hjärta? Därför gör han sig till ett barn, för vem älskar inte ett barn? Var är kungen? Var är Kristus, som den helige Ande försöker forma i våra själar? Han kan inte vara närvarande i det högmod som skiljer oss från Gud, han kan inte vara närvarande i bristen på kärlek som isolerar oss. Där kan Kristus inte finnas, där blir människan ensam.

Vid Jesusbarnets fötter, inför en kung utan yttre tecken på sin värdighet, kan ni på Herrens Uppenbarelses högtid säga till honom: Herre, ta bort högmodet ur mitt liv, förstör min egenkärlek, min vilja att hävda mig själv och betvinga andra. Gör så att grunden för min personlighet må vara att identifiera mig med dig. (När Kristus går förbi, nr. 31)