Må jag aldrig bli fäst vid någonting här nere

Be Fadern, Sonen och den helige Ande, och din Moder, att du skall lära känna dig själv och gråta över all den smuts som gått igenom dig och som – ack! –

har lämnat sådana avlagringar efter sig – Och säg samtidigt, utan att vilja sluta tänka på allt detta, så här: Jesus, ge mig en Kärlek som kan vara en renande eld, i vilken mitt stackars kött, mitt stackars hjärta, min stackars själ och min stackars kropp förbränns och renas från allt världsligt elände … Och när jag har tömts på mig själv, så fyll mig med dig. Må jag aldrig bli fäst vid någonting här nere. Må Kärleken alltid stödja mig. (Smedjan, nr. 41)

Herren hör oss för att ingripa, för att träda in i våra liv, för att befria oss från det onda och fylla oss med sin godhet: eripiam eum et glorificabo eum, jag befriar honom och ger honom ära, säger han med ord som gäller varje människa. Vi kan således hoppas på den himmelska härligheten. Redan här, som vid andra tillfällen, finner vi början på den inre rörelse som det andliga livet är. Hoppet om vårt förhärligande förstärker vår tro och stimulerar vår kärlek till nästan. Därigenom börjar de tre teologala dygderna verka i oss, de gudomliga dygder som gör att vi efterliknar Gud, vår Fader.

Vi får inte förbli orörliga. Det är nödvändigt att gå framåt mot det mål som den helige Paulus angav: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Målet är högt ställt och mycket ädelt: att identifiera sig med Kristus, att bli helig. Men det finns ingen annan väg om man vill vara konsekvent med det gudomliga liv som Gud genom dopet har ingjutit i våra själar. Att gå framåt innebär att göra framsteg i helighet. Däremot motsätter man sig det kristna livets normala utveckling om man går bakåt. Guds kärleks eld måste nämligen näras, växa i styrka varje dag, slå djupare rot i själen och elden hålls vid liv genom att nya saker bränns. Därför riskerar den att släckas om den inte flammar upp. (När Kristus går förbi, nr. 57-58)