Andens högtidliga ankomst på pingstdagen var inte en isolerad företeelse. Det finns knappt en sida i Apostlagärningarna där man inte talar om honom och om hans verkan, genom vilken han leder, styr och ger liv åt den första kristna gemenskapen (...)

Guds kraft och makt upplyser jordens ansikte. Den helige Ande fortsätter att bistå Kristi Kyrka, så att hon – alltid och i allt – står höjd som ett tecken för folken, som förkunnar Guds välvilja och kärlek för mänskligheten (Jfr Jes 11:12). Hur stora våra begränsningar än är, kan vi människor betrakta himlen med tillförsikt och känna oss fyllda av glädje: Gud älskar oss och befriar oss från våra synder. Den helige Andes närvaro och verkan i Kyrkan är en pant på och en försmak av den eviga lyckan, av den glädje och den frid som Gud förbereder åt oss. (...)

Därför har den kristna traditionen sammanfattat den attityd som vi måste inta inför den helige Ande i ett enda begrepp: följsamhet. Att vara känsliga för vad Guds Ande främjar i vår omgivning och i oss själva: för de nådegåvor han fördelar, för de rörelser och institutioner han framkallar, för de ingivelser och beslut som han väcker till liv i våra hjärtan. Den helige Ande genomför Guds olika verk: han är – som det sägs i den liturgiska hymnen – alla gåvors givare, hjärtans ljus, själens gäst, vila i arbetet och tröst i sorgen. Utan hans hjälp finns i människan ingenting som är oskyldigt eller värdefullt, eftersom det är han som tvättar rent det fläckade, läker det sjuka, väcker det domnade till liv, samlar de vilsegångna och leder människorna till räddningens och den eviga glädjens hamn (Jfr Pingstmässans sekvens Veni Sancte Spiritus). (När Kristus går förbi, nr. 127-130)