När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta. Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. (När Kristus går förbi, nr. 18)