Det gör mig mycket ont när jag får veta att det finns katoliker - Guds barn som genom dopet är kallade att vara en andre Kristus - som dövar sina samveten med en formalistisk fromhet, med en religiositet som får dem att be då och då, och bara om de tror att det kan vara till nytta! De går i mässan påbjudna dagar - och inte ens alla - medan de punktligt ser till att ha en mätt mage och äter på fasta tider; de är beredda att ge efter i trosfrågor mot en tallrik linssoppa (Jfr 1 Mos 25:29-34), bara de inte måste ge upp en viss position ... Och sedan, helt fräckt, utan att bry sig om huruvida de väcker anstöt, kallar de sig kristna för att komma upp sig. Nej! Det räcker inte med att kalla sig kristen för att vara det. Jag vill att ni skall vara kristna av kött och blod, helgjutna kristna. För att bli det måste ni konsekvent leta efter lämplig andlig näring.

Av personlig erfarenhet vet ni - och ni har hört mig upprepa det många gånger för att ni inte skall tappa modet - att det inre livet består i att varje dag börja och börja om. Och i era hjärtan upplever ni, som jag i mitt, att vi ständigt måste kämpa. I samvetsrannsakan har ni säkert märkt - det händer även mig: förlåt att jag talar om mig själv, men medan jag talar med er går jag även igenom min själs behov med Herren - att ni upprepade gånger lider små nederlag som ni ibland tycker är enorma, för ni ser dem som tecken på en uppenbar brist på kärlek, hängivelse, offervilja och finkänslighet. Främja viljan att gottgöra med en uppriktig ånger, men förlora inte er frid.

(...) Nu vill jag återigen inskärpa i er att ni måste låta er hjälpas, ledas av en andlig vägledare som ni anförtror alla era heliga förhoppningar och de vardagliga problem som påverkar ert inre liv, era bakslag och era segrar. (Guds vänner, nr. 13-15)