Låt oss återgå till det heliga Evangeliet, och dröja vid det som den helige Matteus berättar om i sitt 21:a kapitel. Han berättar att Jesus, när han var på väg tillbaka till staden, blev hungrig, och då han fick se ett fikonträd vid vägen gick han fram till det. Herre, vilken glädje det är att se dig hungrig, att se dig törstig vid brunnen i Sykar! (...)

Herre, så väl du låter oss förstå dig! Så underbart du får oss att älska dig! Du visar dig för oss som vi själva är, i allt utom i synd: för att vi mycket påtagligt skall kunna förstå att vi tillsammans med dig kan övervinna våra onda böjelser, våra skulder. För varken trötthet, hunger, törst eller tårar är viktiga ... Kristus blev trött, han hungrade, törstade, grät. Det viktiga är att kämpa - en älskvärd kamp, för Herren står alltid kvar vid vår sida - för att göra vår himmelske Faders vilja. (...)

Han kom fram till fikonträdet men hittade ingenting annat på det än blad. Det är beklagligt. Är det så i vårt liv? Är det så sorgligt att vi saknar tro, en ödmjukhetsiver, (*) att vi varken gör några uppoffringar eller utför några gärningar? Är det så att vi bara har en kristen fasad, men inte ger frukt? Det vore fruktansvärt. För Jesus befaller: Aldrig någonsin skall du bära frukt. Och med en gång vissnade trädet. Vi blir nedstämda av detta stycke i den heliga Skrift, samtidigt som det sporrar oss till att upptända vår tro, att leva i överensstämmelse med tron, så att vi alltid skall bära frukt åt Kristus. (Guds vänner, nr. 201-202)

(*) Det spanska originalet använder uttrycket ”vibración de humildad”; ”en ödmjukhetsiver” är översättarens försök att fånga författarens sinnrika nyskapelse (övers.anm.).