Fastan har inletts: en tid för botgöring, rening och omvändelse. Det är
inte en lätt uppgift. Kristendomen är inte en bekväm väg, det räcker
inte med att befinna sig i Kyrkan och låta åren gå. I våra liv, i
alla kristnas liv, är den första omvändelsen – det unika ögonblick som
var och en minns, det ögonblick då man tydligt inser allt det Herren
begär av oss – viktig; men ännu viktigare, och svårare, är de påföljande
omvändelserna. Och för att underlätta den gudomliga nådens verkan i
dessa omvändelser, är det nödvändigt att bevara själen ung, att åkalla
Herren, att förmå lyssna, att ha upptäckt det som inte går bra, att be
om förlåtelse.
Invocabit me et ego exaudiam eum, läser vi i denna söndags
liturgi: om ni åkallar mig kommer jag att svara er, säger Herren.
Betrakta Guds underbara omsorg om oss: han är ständigt beredd att höra
oss, han väntar i varje ögonblick på ett ord från människan. Han hör oss
alltid – men på ett alldeles särskilt sätt nu, eftersom våra hjärtan är
väl inställda, beslutna att rena sig – och han kommer inte att slå
dövörat till en bön från ett botfärdigt och förkrossat hjärta. (När Kristus går förbi, nr. 57)
”Fastan: en tid för botgöring”
Att komma närmare Gud innebär att vara redo att omvända sig på nytt, att ännu en gång ändra färdriktning, att lyssna uppmärksamt till hans ingivelser – de heliga önskningar han ingjuter i våra själar – och att sätta dem i verket. (Smedjan, nr. 32)