"Faran ligger i slentrian"

Nonne cor nostrum ardens erat in nobis, dum loqueretur in via? - Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen? Det som lärjungarna från Emmaus sade borde även dina arbetskamrater säga spontant, om du är en apostel, när de träffar dig på vägen i sina liv. (Vägen, nr 917)

Jag tycker om att tala om vandring, eftersom vi är resande som styr vår färd mot det himmelska hemmet, vårt fädernesland. Men glöm inte att även om det längs vägen kan finnas särskilt svåra sträckor, även om den någon gång tvingar oss att vada över en flod, eller genomkorsa en liten skog som nästan är ogenomtränglig, är det i regel något vanligt som inte överraskar. Faran ligger i slentrian: att inbilla sig att Gud inte är här, i vart och ett av dessa små ögonblick, för att de är alltför enkla och vardagliga!

De två lärjungarna var på väg mot Emmaus. De var på väg som så många andra som färdades genom den trakten. Och där visar sig Jesus för dem, helt naturligt, och vandrar med dem under ett samtal som ger lindring åt deras trötthet. Jag föreställer mig scenen så att det redan är långt in på kvällen. Det blåser en mild bris. Runt omkring finns fält sådda med vete som redan mognat och gamla olivträd vars grenar är silverglänsande i det matta ljuset.

Jesus går med dem på vägen. Herre, vad stor du är i allt! Men du rör mig ännu mer då du kommer ner till vår nivå för att följa oss, för att söka upp oss, mitt i vår dagliga jäkt. Herre, ge oss en oskuldsfull ande, en ren blick och ett klart sinne så att vi känner igen dig, när du kommer utan något yttre tecken på din härlighet.

Färden avslutas, när de kommer fram till byn. De två lärjungarna som - utan att lägga märke till det - har blivit djupt rörda i sina hjärtan av den människoblivne Gudens ord och kärlek - blir sorgsna över att Han tänker ge sig av. För Jesus tog avsked av dem och såg ut att vilja gå vidare. Han tvingar sig aldrig på, denne vår Herre. Han vill att vi skall kalla på Honom frivilligt när vi börjat ana den Kärleks renhet som Han har ingjutit i våra själar. (Guds vänner, nr 313-314)


Ta emot dagens text via e-post

email