Opus Deis medlemmar, liksom så många andra kristna, avslutar dagen – var och en på sitt sätt och vid den tidpunkt som är mest lämplig – med några minuter ägnade åt samvetsrannsakan. När vi uppmärksammar våra fel och synder – vi läser i den Heliga Skrift att till och med den rättfärdige syndar sju gånger om dagen – kommer spontant på våra läppar en bön om förlåtelse. Ja, vi vet att vi är syndare, som längtar efter att få älska Jesus Kristus vansinnigt mycket. Vissheten om att vara älskade av den barmhärtige Guden ger oss kraft för att uträtta vårt dagliga arbete. Om vi skall tala om förändringar inom Opus Dei, skulle jag vilja påminna er om en sak som inte går mig ur minnet: När jag föddes hade Opus Dei redan grundats. Att grunda var det Grundarens uppgift. Vi som är hans efterträdare, vi har ansvaret att vara trogna det ursprungliga uppdraget och att med egna initiativ fördjupa det legat som vi fått oss anförtrott.

Historien stannar inte upp. Alltså måste vi vara kreativa för att möta de nya situationerna. Den äkta kreativiteten består i att tillämpa Opus Deis anda på detta nya. Under en resa som jag nyligen företog i Litauen, som är ett land och ett folk som har lidit mycket och som därför förtjänar vår stora sympati, såg jag med egna ögon hur imponerad man är av Opus Deis budskap om helgelsen av arbetet, och detta i ett land där så många känner sig omotiverade i sina yrken. I Jerusalem är det vår öppna inställning mot alla, oberoende av ras eller trosuppfattning, som attraherar. I Japan sugs idén att vi bör söka umgänget med Gud vår Fader under dagen upp som vatten av den torra jorden ... Denna rikedom på erfarenheter är en stimulans för oss att fortsätta på samma sätt genom att ständigt befordra trofasthet och kreativitet inom Opus Dei.

Peru Ergubide, El País (Madrid), den 31 december 1994.