Må Jesus bevara mina döttrar och söner!
Mina kära: Vi höll redan på att förbereda oss för den smärtsamma stund då vår älskade påve Johannes Paulus II skulle gå bort, han som – allt oftare under dessa sista år och månader – har gett hela världen det fridfulla och glada vittnesbördet att vara innerligt förenad med Gud genom sitt lidande.
Sedan i onsdags, då hälsotillståndet för den helige Fadern plötsligt försämrades allvarligt, så har hela Kyrkan samlat sig kring sin högste herde och bett med tro i alla världens hörn. Ännu en gång har den scen som man berättar om i Apostlagärningarna upprepats, när kung Herodes låste in aposteln Petrus i fängelset med syftet att döda honom. Då som nu bad Kyrkan oupphörligen för honom till Gud (Apg 12:5).
Denna bön för Petri efterträdare har varit en källa till styrka för påven under de gångna dagarna och har dessutom förenat oss mera med Kristus och med hans älskade Brud, Kyrkan. Den har gjort att vi katoliker återigen har upptäckt att vi tillhör den stora familj av Guds barn som har en gemensam Fader även här på jorden. Vi har också känt närheten till många andra kristna samt oräkneliga män och kvinnor av god vilja, vilka också har förenat sig med vår bön. Låt oss tacka Gud för alla dessa goda ting, för en så god och trogen tjänare som påven Johannes Paulus II!
I Verket finns det många anledningar till tacksamhet, vilka binder oss till Johannes Paulus II. Vår Fader lärde oss att brinnande älska påven, vem det än må vara, endast av den enkla och upphöjda anledningen att han är Kristi ställföreträdare, dennes synlige representant på jorden. Men denna vördnad blir allt större då vi betraktar hur han under de år han tjänade som den högste herden har underlättat för oss katoliker att uppfylla vår plikt, i egenskap av barn, att vara trogna. Detta har han gjort genom sitt föredöme: genom sitt djupa inre liv – vilket var påtagligt! –, sin glädje i att tjäna alla själar, sin kärlek till alla människor och även sitt faderliga krav, då han upprättade Verket som prelatur, att vi skall utföra Opus Dei – denna lilla del av Kyrkan – så som Gud vill.
Vi kände till det enorma andliga och moraliska anseende som den helige Fadern åtnjöt i hela världen, men under de gångna dagarna tror jag att alla, även de som inte är katoliker, har rört vid sanningen i ubi Petrus, ibi Ecclesia!: där Petrus är, där är Kyrkan, även genom att betrakta det stora utrymme som massmedia har givit honom. Och nu, efter så många år av generös hängivelse till Herren, framstår ännu mer hans skarpsynthet och effektivitet i tjänsten som den högste herden.
Vi är förvissade om att den heliga Treenigheten har öppnat himlens dörrar på vid gavel för honom, för att belöna hans ständiga omsorg om själarna, hans uthålliga uppmaning att vi alla må öppna vår själs dörrar för Kristus. Samtidigt bör vi med en djup och fridfull tacksamhet frambära förböner för hans själs eviga vila. Utöver det som den helige Josemaría fastlade i Opus Dei för tider som de vilka vi genomlever, råder jag er att vara generösa i förböner för Johannes Paulus II. Var förvissade om att dessa förböner – vi är redan vana vid att se det – kommer att vara böner som går fram och tillbaka: de kommer att stiga upp till himmelen och Herren kommer att skicka ned dem till jorden igen förvandlade till ett rikligt regn av nådegåvor.
Mina döttrar och söner: Johannes Paulus II, nu vid Herrens sida, fortsätter att uppmana oss: ”Res er, låt oss gå!” Detta för att vi skall bestämma oss, dag för dag, att åter slå in på vårt kristna livs väg med beslutsamhet. Duc in altum! (Luk 5:4), påminner han var och en av oss. Alla kristna, såsom trogna barn till Kyrkan, bör vi ro ut på öppet vatten på världens stora hav, för att utföra – utan medelmåttighet, med en fullständig och beslutsam hängivelse – uppdraget som medåterlösare som Kristus har anförtrott åt oss.
När kardinalkonklaven, förenad under den helige Andes ingivelser, väljer den nye efterträdaren till Petrus, kommer vi att lyssna till kungörelsen: habemus Papam! Låt oss redan nu bereda vägen för honom. Låt oss be vår älskade Johannes Paulus II att han må be till Gud vår Herre för att den nye påven finner plogfåran öppen och förberedd genom alla de kristnas rikliga bön och uppoffring. Vi älskar honom redan nu av hela vår själ, vem det än må vara, och såsom vår Fader sade till oss vid ett liknande tillfälle uppoffrar vi för hans person och böneämnen… till och med vår andning!
Under dessa dagar då Petri stol står tom, kanske vi får hjälp av den bön som vår grundare föreslår i Plogfåran: Med tanke på många tillfällen i historien (…) tyckte jag att det var ett mycket träffsäkert övervägande som du skrev till mig om lojalitet: ”Hela dagen bär jag med mig en bönesuck i hjärtat, i huvudet och på läpparna: Rom!” (Plogfåran nr. 344).
Med all kärlek välsignar er
er Fader
+ Javier
Rom, den 3 april 2005