I vardagligt språkbruk avser termen »kontemplation« den fysiska handlingen att rikta blicken mot ett föremål eller ett materiellt rum, och i överförd bemärkelse att fästa uppmärksamheten vid ett ämne. Inom det religiösa området är »kontemplationen den handling genom vilken den troendes förstånd tränger in i och smakar på den lysande sfären av gudomliga sanningar« (ALVAREZ – ANCILLI, 1983, s. 472).
1. Begreppets avgränsning
Det kristna språkbruket övertog termen »kontemplation« från den grekisk-romerska tankens filosofiska reflexion och tillförde den nya element: övergången från kontemplationen av idéer eller skönhet till insikten om att man befinner sig i levande gemenskap med Treenigheten; uteslutandet av all panteism och bekräftandet av en skapande och transcendent Gud som kallar människan att delta i sitt gudomliga liv, och som placerar kontemplationen som en ny verklighet, ur vilken det ömsesidiga sambandet mellan kunskap och kärlek i närmandet till Gud härrör; samt kontemplationens utmynnande i handlingen, i kärleken till Gud och nästan som tar sig uttryck i gärningar (jfr ILLANES, 2003, ss. 308–309).
I spiritualitetens historia har kontemplationen varit föremål för teologers studier och – vad gäller den mystiska kontemplationen i synnerhet – för mystikers fenomenologiska beskrivning, vilket har gett upphov till en rik mångfald av reflexioner, om än utan att, vilket är naturligt inför ett så djupt ämne, ge fullständigt svar på alla de frågor som begreppet väcker. Den bredd dessa bidrag uppnår vittnar de mer än femhundra tätt skrivna spalterna i Dictionnaire de Spiritualité om. Denna bredd befriar oss från att ens försöka erbjuda en kortfattad sammanfattning här. Vi kan därför inskränka oss till att notera, med utgångspunkt i vår egen tid, att under de första fyra decennierna av 1900-talet – och samtidigt med att den andliga teologin etablerades som vetenskaplig disciplin – gav olika författare upphov till debatten om den så kallade »mystiska frågan«: »de problem som polemiken ställde kan i huvudsak reduceras till den universella kallelsen till kontemplation och förhållandet mellan det asketiska och det mystiska i det kristna livet« (BOSCH, 2007, s. 477). Denna debatt och läran om den universella kallelsen till helighet, som påmints om och betonats av Andra Vatikankonciliet, ledde till ett allmänt erkännande av kontemplationen som en för den kristna kallelsen konnatural dimension: varje döpt person bör sträva efter att vara kontemplativ, att uppnå en intim förening av kunskap och kärlek med Gud som genomsyrar allt hans handlande. I denna riktning rör sig Katolska kyrkans katekes, vilket framgår av punkt 2014 och de punkter som rör den kontemplativa bönen (nr. 2709–2719). Och samma grundprincip återfinns i hjärtat av den helige Josemarías andliga lära.
2. Den helige Josemarías lära
I den helige Josemarías publicerade verk förekommer substantivet »kontemplation« med viss regelbundenhet (15 gånger) och adjektivet »kontemplativ« (25 gånger), liksom, med större frekvens, verbet »kontemplera« (116 gånger). Det är anmärkningsvärt hur ofta verbet används i jämförelse med substantivet och adjektivet. Detta kan delvis förklaras av dess användning i den generiska betydelsen »se«, »betrakta«, »bevittna«; en nylig studie påpekar dock att verbet »kontemplera« i åttio ställen används just för att uppmana att man i bön eller meditation »betraktar och återupplever evangeliets scener i Guds närvaro« (ILLANES, 2003, s. 313), vilket också förklarar den numeriska skillnaden. I sådana sammanhang använde den helige Josemaría ofta uttrycket »kontemplativa mitt i världen« för att ange att den kristne växer i böneliv och öppnar sig för kontemplation även »i den dagliga livets verksamheter och genom dem, och utgör därmed ett specifikt sekulärt sätt att leva den kontemplativa bönen« (BELDA, 2007, s. 175). Vi lämnar en mer ingående studie av ämnet åt andra uppslagsord i Ordboken, men understryker redan nu att för den helige Josemaría leder medvetenheten om det gudomliga barnaskapet, det vill säga vetskapen om att man är Guds barn, den kristne till att »med kärlek och häpnad betrakta [kontemplera] alla de ting som kommit ur Guds, vår Faders, händer.« (När Kristus går förbi, 65). Och därmed också, som en följd, att se Gud i alla ting, med alla de praktiska konsekvenser detta innebär. Han skriver till exempel: »Se Herren bakom varje företeelse, bakom varje omständighet, så kommer du att ur varje händelse kunna dra allt större kärlek till Gud och en önskan att bättre besvara honom« (Smedjan, 96). Och i samma anda, som något som är kännetecknande för Guds barn, syftar han på ett språk, »det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn.« (När Kristus går förbi, 13).
Den kristna heligheten, som nödvändigtvis vilar på bönen, strävar efter att ta sig uttryck i ett kontemplativt liv. Eftersom kallelsen till helighet är universell för alla döpta kan man också säga att de alla är kallade till den kärleksfulla kontemplationen av Gud, oavsett under vilka omständigheter deras tillvaro utspelas. Den helige Josemaría, som riktar sin undervisning till alla kristna och i synnerhet till den troende kristne han kallar »den vanlige kristne«, skriver: »Bönen är grunden för varje övernaturligt företag; med bönen är vi allsmäktiga och om vi skulle försöka klara oss utan detta medel, skulle vi inte uppnå någonting alls« (Guds vänner, 238).
Den helige Josemaría lär också – som en som har lång erfarenhet av detta – att som grund för denna kontemplativa hållning eller oavbrutna bön måste det finnas vissa stunder som dagligen ägnas på ett särskilt sätt åt mental bön. Han ansluter sig därmed till den kristna Traditionen, vars eko också hörs i Katolska kyrkans katekes: »Man kan inte be ”hela tiden” om man inte ber medvetet vid vissa tillfällen. Dessa tillfällen är i djup och varaktighet höjdpunkter i den kristna bönen.« (KKK, 2697). Den högsta formen av bön är nämligen kontemplationsbönen (jfr KKK, 2699), vars början, med nådens hjälp, återfinns i den ständiga sökandet efter Guds närvaro. Den helige Josemaría återspeglar detta bland annat i den andliga vägbeskrivning han presenterar i sin predikan Mot heligheten: »Vi börjar med muntliga böner, som många av oss har bett sedan vi var barn: de är innerliga och enkla fraser, riktade till Gud och hans moder, (…) Är inte detta - på något sätt - en början till kontemplation, ett uppenbart tecken på förtröstansfull självöverlåtelse?« (Guds vänner, 296).
Bönen framskrider genom trons, hoppets och kärlekens akter, som genomsyrar tillvaron; och meditationen – bönens andra uttrycksform (jfr KKK, 2699) – har i Evangeliet, aktualiserat och återupplevt, sin föredragna näring: »Vill du lära av Kristus och ta hans liv som exempel? Slå upp det heliga evangeliet och lyssna till Guds dialog med människorna …, med dig.« (Smedjan, 322). Det är i detta sammanhang som den helige Josemaría flest gånger använder begreppet att kontemplera, med innebörden att återuppleva och göra nuvarande scenerna ur Jesu och Marias liv: »Kyrkan uppmuntrar oss att betrakta [kontemplera] dess mysterier, så att Herrens beundransvärda föredöme - under hans trettio år i det fördolda, under hans tre år av förkunnelse, och under hans förnedrande lidande och ärorika uppståndelse - inpräglas i vårt huvud och i vår fantasi, tillsammans med Marias glädje, smärta och ära.« (Guds vänner, 299).
Och från umgänget med Jesu heliga mänsklighet, med Maria och Josef, övergår man till umgänget med de gudomliga Personerna: »från jordens treenighet till himmelens Treenighet«, enligt ett uttryck som den helige Josemaría gärna upprepade. »Hjärtat måste nu skilja mellan de olika gudomliga personerna och tillbe var och en av dem. Vad vår själ upplever i det övernaturliga livet är ett slags upptäckt, som liknar den ett nyfött barn gör, då det börjar få upp ögonen för sin omgivning.« (Guds vänner, 306). Den helige Josemaría var fullkomligt medveten om kontemplationen som gratis gåva, och ansåg samtidigt att den var mål och horisont för varje kristen, eftersom den innebär förening med Gud: »Om du försöker meditera, kommer inte Herren att neka dig sin hjälp. Tro, och gärningar av tro: gärningar, därför att Herren (...) blir mer krävande för var dag. Detta är redan kontemplation, och förening. Detta liv skall många kristna leva (…)« (Guds vänner, 308).