Jag såg filmade sammankomster med den helige Josemaría och något som frapperade mig var hans glada och smittande leende. Senare lärde jag känna människor som också hade ett äkta leende. Jag beslöt mig för att le mera, trots svårigheterna som jag ibland hade på arbetet. En vän frågade mig hur jag bar mig åt för att alltid vara på så bra humör. Jag visste inte vad jag skulle svara honom och sade att jag hade lärt mig detta av Josemaría Escrivá. Min fru sade att min karaktär har blivit mildare, att jag tappat en del av den sträva karaktär som brukar utmärka mekaniker.

Jag praktiserade min tro, gick till mässan varje söndag men jag kom aldrig på att jag kunde sträv efter att bli helig. Det var bara för präster och ordensfolk, trodde jag. Men när min fru bad mig att läsa några av den helige Josemarías predikningar, upptäckte jag att också jag kunde bli helig. Det var en stor nyhet för mig.

Jag hade den dåliga ovanan att svära när jag under dagens lopp mötte motigheter, men jag förstod att jag måste föregå med gott exempel, och därför ändrade jag mina vanor. Liksom i många mekaniska garage i trakten fanns det på mitt garages väggkalendrar som inte var så lämpliga. Jag beslöt mig för att ta bort dem.

Först var det inte lätt att praktisera det som jag hade hört. Men jag lärde mig att Gud är en Fader som älskar oss trots våra fel och svagheter, och att jag borde försöka att hela tiden börja och börja om på nytt.

Denna berättelse har publicerats i broschyren ”Guds barns glädje”, utgiven av Alberto Michelini. © 2002 Opus Deis informationskontor.