Jag heter Inma, och jag är den tredje i en syskonskara på sju. Efter mina två äldre bröders födelse sa läkarna till mina föräldrar, att de inte skulle kunna få fler barn, och om min mor i alla fall skulle bli gravid, skulle det innebära en stor risk för henne. Mina föräldrar drömde om en stor familj och beslöt sig därför att bege sig till Rom för att framlägga det för grundaren till Opus Dei och be om hans förbön om ett barnmirakel. På 22 månader fick de ytterligare fyra barn, två av dem tvillingar, och två år senare föddes min lillebror.
Jag kommer så väl ihåg den dag min mamma berättade om det för oss. Jag blev överväldigad över att få veta, att vi är födda tack vare ett helgons förbön, och från det ögonblicket började jag att hålla speciellt mycket av den helige Josemaría, som på ett alldeles särskilt sätt var vår ”gudfar”. Den 13 september 1995 bad jag om att få bli medlem i Opus Dei.
En oförglömlig upplevelse
Inom mitt yrke arbetade jag mer än sex år på vårdhemmet Laguna, och tog mig an sjuka i deras sista livsfas och deras familjer, och under de senaste två åren har jag också sysselsatt mig med äldre människor på ett dagcenter. Det har varit en oförglömlig upplevelse för mig.
För närvarande arbetar jag som teknisk direktör och socialrådgivare i en stiftelse, som genom stödjande omsorg hjälper cancersjuka barn och barn med mycket allvarliga sjukdomar. Mitt arbete består i att koordinera ett psykosocialt team och i att hjälpa de sjuka barnen och deras familjer genom sjukdomsprocessen med att orientera föräldrarna, hjälpa till med att reorganisera familjelivet och med att vara tillsammans med barnens syskon.
Den verkliga trösten
Jag lär mig en massa av vartendaste ett av de sjuka barnen, deras föräldrar och syskon. Jag älskar varje dag, när jag på nytt upptäcker att barn är barn. Det spelar ingen roll, även om de har en mycket allvarlig sjukdom, så vill barnen vi tar hand om gärna leka; de drömmer om att bli brandmän eller fotbollsspelare och har en överraskande enkelhet, som hjälper dem att förstå de dagliga händelserna bättre än de vuxna.
Å andra sidan får denna närhet till döden och den ofta förekommande kontakten med det mänskliga lidandet mig att fråga Gud mer ingående om de stora frågorna: lidandets mening, smärtan, döden… och att försöka, när möjligheten finns, att föra de andra närmare till Gud, för jag tror uppriktigt, att Han är den ende, som verkligen förmår trösta den som lider.