Hur ser du på Påven Benedikt XVI:s resa till ditt land?

Den kommer att ge riklig frukt, liksom alla hans tidigare resor! Såväl i Afrika som i Europa har påven alltid blivit väl mottagen, trots det kritiken från några skulle vilja få oss att tro.

Benin är känt som vaggan för Voodoo-kulten. Har kristen tro svårt att rota sig i den afrikanska kulturen på grund av tidigare kulturer från förfäderna?

Det tror jag inte. Det finns många katoliker i Afrika, som till 100 % lever i sin religion, ibland hjältemodigt. I min familj, t.ex. blev vi katoliker tack vare min farfar. Han var polygam; när han, konverterade, gjorde han sig av med de andra fruarna och behöll min farmor. Hans yngre bror konverterade också, och när han avled, gjorde han motstånd mot sin familj, som ville ordna en traditionell begravning. Begravningen skulle vara katolsk, och så har det varit sedan dess. Men kort tid därefter förgiftades min farfar och avled. Min far kunde inte känna honom, därför att han föddes strax efteråt. Men när han föddes, blev han döpt, och nu är hela vår by katolsk.

Men det finns alltjämt katoliker som fortsätter med seder från sina traditionella religioner…

Ja, det är sant, och jag tror att ett av påvens budskap till dem kommer att vara en uppmaning att leva sin tro i samstämmighet. Min far och min mor, till exempel, fortsatte, när vi reste till Elfenbenskusten, att delta i traditionella riter, fastän de var döpta katoliker,

Min far berättade för mig, att jag frågade honom en dag år 1989: ”Papa, varför går vi till Tron-alafia, fastän vi är katoliker?” Senare kom jag ihåg, att jag vid den tidpunkten höll på att förbereda mig för min första kommunion och detta ämne hade berörts på en av lektionerna. Min far hade inget svar, och detta fick honom att tänka efter. Ett år senare gifte han sig med min mor i kyrkan, tack vare Guds nåd, och vi återvände inte mer till Tron-alafia. Jag tror att det är en fråga om utbildning, tålamod och Guds nåd.

Den afrikanska kontinenten drabbas av många missöden. Till exempel, kriget i Elfenbenskusten, svälten i Somalia, etc. Tror du, att Afrika fortfarande har orsak att hoppas?

Jag minns en film av Bruce Willis, Tears of sun, om våldet hos stammarna i Afrika. Skådespelaren sade: ”Gud har lämnat Afrika” Och ibland, inför katastrofer och missöden, inte bara i Afrika utan överallt i världen, hör man det sägas: ”Det är Guds fel. Om han är så god, varför tillåter han, att sådant händer?”

Är det sant, att Gud har lämnat Afrika? Jag tycker att den verkligt ansvarige för de värsta missödena är människan själv och hennes hjärtas elakhet, synden. Det är därför som all lösning av människans utveckling borde börja med att läka det mänskliga hjärtat. Benedict XVI har sagt, att ”sanning i kärlek är den främsta drivkraften för varje människas och hela mänsklighetens utveckling.” Och detta förstår man bättre i Afrika än någon annanstans.

Lösningen på Afrikas problem kan inte bestå av åtgärder, som kränker den mänskliga värdigheten, som t.ex. främjande av abort, sådan som den förslås av protokollet i Maputo. Lösningen går via undervisning, via återkomsten av ”hjärnorna”, via arbete, via försoning… Detta är vad våra afrikanska bröder, som är sjuka i aids, i malaria, i tuberkulos, de som lider av fattigdom eller krig förväntar sig av oss

"All lösning av människans utveckling borde börja med att läka det mänskliga hjärtat."

Och vad är det som de olika afrikanska traditionerna och kulturerna skulle kunna föra med sig?

De afrikanska kulturerna och traditionerna främjar många dygder, och dygderna hjälper oss alla att bli en smula bättre. Det finns ett uttalande av Nelson Mandela som alltid har gjort intryck på mig. Han skriver i ett brev till Winnie Mandela från fängelset den 1 februari 1975: "Ärlighet, uppriktighet, enkelhet, ödmjukhet, generositet utan att vänta dig något i gengäld, frånvaro av fåfänga, god beredskap att hjälpa sin nästa (egenskaper som är lättfattliga för alla varelser) är grunden för varje människas andliga liv."

Det vill säga, vi kan inte all vara vare sig rika eller berömda; men vi kan alla vara dygdiga. Leo XIII sade: "Dygd är det enda allmänna arvet för alla dödliga, inom räckhåll för högtstående och mindre vällottade, rika och fattiga." Det är därför det finns dygdiga människor och ett dygdigt samhälle. Och detta, förenat med Guds nåd. gör oss heliga.

En personlig hågkomst av Benediktt XVI?

Ja, ett oförglömligt minne: Jag kunde hälsa på Benedikt XVI i april 2009, vid en audiens som han givit åt studenter som deltog i UNV. Det var precis efter påvens resa till Kamerun och Angola. De afrikanska studenterna ville ge honom ett tackbrev. Denne påve älskar oss mycket.

När lärde du känna Opus Dei?

År 1997. Jag bodde och studerade i Elfenbenskusten. Då lärde jag känna min bäste vän, en ivorian vars far var muslim och vars mor var katolik och supernumerarie i Opus Dei. Vi var sjutton år och gick i samma gymnasium. Han inbjöd mig till en kurs i kristen utbildning, och det var då jag blev förälskad i Jesus Kristus och Opus Deis kristna budskap.

Vilken har varit din erfarenhet av Opus Dei?

Jag kommer från en fattig familj. Min far är bilmekaniker och min mor städerska, och vi är nio syskon. Kallelsen från Verket, min förestående tjänst som diakon och sedan som präst betyder att jag kan säga: "jag vill älska Gud och göra mitt liv till en tjänst för andra.”

Är du rädd för att bli präst?

Nej, absolut inte. Tvärtom. Jag skulle säga, att jag har tre anledningar att känna mig säker. Den första är, att jag vet, att jag följs av bönen från många kristna; den andra är, att när jag en gång fått en prästtjänst blir min uppgift att sprida Kristi nåd och budskap. Att sprida den och inte hitta på den eller improvisera den. Det jag kommer att ge, tillhör inte mig utan Kristus, och slutligen känner jag mig säker, därför att jag vet att jag är i händerna på Jungfru Maria, alla prästers moder.