Idag är det mer än någonsin lämpligt att vi starkt och innerligt förenade med Kristus ber med våra hjärtan fulla av tacksamhet mot Johannes Paulus II, som dag för dag, ända till sitt sista andetag, gav ut sina krafter för att uppfylla sitt uppdrag som Fader och Herde.

I tacksamheten som vi i vår egenskap av hans söner och döttrar hyser, blandar sig smärtan, en djup men på samma gång rofylld smärta. Under de nästan 27 åren som vi har fått lära känna Johannes Paulus II har vi lärt oss att älska honom med hela vårt hjärta och vi känner nu en stor saknad.

Men vår tro säger oss att Johannes Paulus II har gått över ”hoppets tröskel” och att han med sin vanliga godhet och frid väntar på oss i Himmelens boningar, som vi alla längtar till.

Det är tron som gör att vi kan känna denna övernaturliga frid: vi varken vill eller kan lämna smärtan bakom oss, men vi kan leva den i fridfullt accepterande, övertygade som vi är om att Gud har velat ge sin trogne tjänare i Kyrkan det som är det allra bästa för honom.

Det är även lämpligt att i detta ögonblick be för nästa påve, vilken vi katoliker redan nu är beredda att ge all den kärlek som barn bör hysa till sin fader. Jag ber Gud att Han må ge denne nye påve all sin nåd och hjälp och bistå honom i ett ämbete som innebär ett så stort ansvar.

Personligen ber jag att Johannes Paulus II ger mig sitt beskydd, han som varit Herrens gode och trogne tjänare här på jorden, och vänder mig också till honom och ber honom att genom sin medling se till att Gud ger den bästa nåd för hans efterträdare.

+ Javier Echevarría

Opus Deis prelat