Danmark var ett djupt katolskt land i ungefär 500 år, från sin formella kristning i mitten av 900-talet fram till den protestantiska reformationen 1536. Under högmedeltiden var landet centrum för det religiösa livet i Norden.

Danmark ingår i Opus Deis region Nordvästra Europa. Känner du att ni finns på kartan?

Det finns faktiskt några anledningar till att det är lätt att glömmas bort. Vi är mycket små. Den katolska befolkningen här uppgår inte till mer än två procent och vi har inget centrum för Verket. Men det håller vi på att förändra: vi har vuxit med 200 % här på två år och gått från 2 till 6 supernumerarier.

Hur hamnade du i Danmark?

När jag ser tillbaka och funderar på hur vi kom till Danmark kan jag bara le. Min hustru Gabi och jag hade aldrig föreställt oss att vi skulle bo här. För oss, som kom från Brasilien, var Danmark helt enkelt ett litet land norr om Tyskland där vi har släktingar. Men en arbetsmöjlighet dök upp och vi sa ja. I efterhand är det tydligt hur Gud var närvarande i det beslutet och har sina planer.

Hur fungerade det för familjen när ni skulle flytta?

Det är alltid väldigt intressant att i efterhand analysera hur Gud verkar i våra liv. Det här var ytterligare ett fall där vi bara förstod det som en familj. I Brasilien, medan jag arbetade, kunde Gabi fortsätta sin forskning på universitetet. Hennes forskning öppnade dörrarna för att vi skulle kunna flytta hit. När vi väl kom hit fick jag ett jobb som gjorde att vi kunde fortsätta. Den här historien kan bara förstås ur familjens perspektiv — tillsammans, där den ena lyfter den andre till att nå längre.

Vad överraskade dig mest när du kom?

Från allra första början förvånade Danmark oss. Enkelheten i livet och människorna. Danskarna har en mycket speciell humor som har mycket gemensamt med vår brasilianska (åtminstone med min) — ironisk, lekfull, här är det tillåtet att vara lite mörk — och de är alltid respektfulla och diskreta. Det hjälpte oss att snabbt känna oss hemma. Det finns också en egen rytm i vardagslivet som ger utrymme för mycket mer liv utöver det som sker mellan 8 och 18.

Är det alltså lätt att lära känna danskar?

Som i alla nordiska länder tar det tid. Men människorna är i allmänhet öppna. Självklart pratar man inte om familjen när man träffar någon för första gången. I början tar saker tid. Man träffar någon och allt förblir ganska enkelt. Men om man fortsätter att vara närvarande och håller kontakten i vardagen växer något fram. Vänskapen utvecklas naturligt. Och när det händer är den uppriktig. Man går från ytliga samtal till samtal med mening, och når djupare lager av det dagliga livet.

Vilken sorts samtal?

Om verkliga saker — familj, arbete, relationer, etik. Och också om tro. Människor är inte rädda för att fördjupa sig i allvarligare frågor när det finns förtroende — de har också ett genuint intresse och känner sig bekväma med att konfrontera aspekter av livet som inte alltid är bekväma. Ett mycket vanligt uttryck är: "Vi gör det rätta, för det är rätt att göra."

Hur bygger du vänskaper?

Som ett handels- och hamnland är danskar mycket vana vid att folk kommer och går. Det är lätt att förstå deras perspektiv på utlandsbosatta: "Varför investera i en vänskap när man inte ens vet om den här personen stannar mer än några år?" Vänskapen växer naturligt. Vi träffar vänner på universitetet, tar en kaffe eller — jag brukar alltid bjuda på en öl — bakar bröd eller brygger mjöd, på våra årliga träffar med go-kart eller kajak, eller helt enkelt delar vardagens rutiner. Något så enkelt som att ta med ett speciellt smördeg-bakverk till våra fruar har blivit en del av ett ritual med en vän. Dessa vardagliga stunder blir tillfällen att bygga vänskaper och dela livet. Man behöver inget annat när man träffas med vänner.

Hur upplever du tron i det danska samhället?

Det är intressant. Danskar har en djup förståelse för tro. Det finns en stark övertygelse om att "någon tar hand om dig". När du går igenom svårigheter eller behöver hjälp litar de på att staten kommer att finnas där. Den här typen av förtroende gör det lättare att förstå innebörden av Försynen. Människor förstår tanken på att de inte är ensamma. Att tala om livet i termer av Försyn öppnar ett nytt perspektiv: "Var det en slump eller Försyn?"

Andra säger rakt ut: det ämnet gillar jag inte — och då byter vi samtalsämne.

Jag har träffat några personer som konverterat eller återvänt till den katolska tron. Deras vägar är ofta mycket uppriktiga — en sökning efter sanningen, utan rädsla för att möta den. När de väl erkänt den som sådan var de beredda att följa den.

Vad uppskattar du i Danmarks vardag?

Tydligheten i prioriteringar. Människor arbetar fokuserat, men när arbetsdagen är slut är den verkligen slut. Familjen kommer först. Det finns en genuin strävan att vara närvarande — på jobbet när man jobbar, och hemma när man är hemma.

Lägger du märke till något särskilt i fråga om familjelivet?

Jag känner många familjer som inte är katoliker eller inte är religiösa alls, och de har tre eller fyra barn. Men man ser också mindre familjer med 2 barn. Föräldrarna har ett starkt ansvarskänsla för sina barn fram till 18-årsåldern, då de förväntar sig att barnen lämnar hemmet. De är medvetna om det ögonblicket när man slår sig ut på egen hand — återigen med ekonomiskt stöd från staten om man studerar. 

Vad gäller oss frambär vi för Gud vad vi önskar, i våra böner. Vi litar på att hans planer är bättre än våra planer och vi tycker om dem på samma sätt. Som så mycket annat i våra liv förstår vi det bara i efterhand.

Finns det lokala traditioner som du gillar?

Ja, många små. Till exempel firar de tolv och ett halvt år av äktenskap — det var nytt för oss! Eller seden att hälsa på alla när man kommer eller går från en fest. Och firanden som Sankt Hans Aften (Johannes Döparens afton) har fått en ny innebörd här jämfört med Brasilien. Att sjunga julsånger eller följa traditionella julrecept har också blivit trevliga stunder. Notera att vi talar om trevliga stunder och sammanhang, för inget slår brasiliansk matlagning.

Vad ser du hända inom en snar framtid?

Vi organiserade vår första reträtthelg i Danmark för två år sedan, nära Köpenhamn, och använde kapellet och gästhusen i ett benediktinkloster. Fader Richard Hayward, som är brittisk, kom från Stockholm och ledde meditationerna. Han har kommit till Danmark i decennier. Vi arbetar på att utveckla fler aktiviteter på danska och att översätta en del material.

Vi är mycket beroende av hjälp från våra äldre bröder och systrar i Sverige, Irland och Storbritannien. Så ja, vi är få, men vi har hopp. Under de senaste åren har vi deltagit i utbildningskurser i Sverige och på olika platser i Storbritannien. Vi åkte till ett familjesommarläger i Sverige och förra april reste en grupp på tio personer till Irland för en reträtthelg.

Det stämmer, vi får väldigt mycket hjälp av de andra länder i Regionen, och vi kan verkligen be för varandra och fortsätta att växa.