Du studerade till journalist vid Ponpeu Fabrauniversitetet, och nu har du prästvigts. Finns det något från dina studier, som du kan använda i den nya etappen av ditt liv?

Naturligtvis. Det ideal jag hade som journalist har radikalt omformats, och därför hålls det vid liv. Jag brinner för att upplysa om den mest transcendentala händelsen i historien: Om Jesu Kristi liv.

För att du bättre ska förstå mig: nu vill jag fortsätta med att arbeta för en nyhetskanal med en tvåtusenårig historia och som säkert kommer att existera intill domedagen på eftermiddagen, när journalisterna, som vid den tidpunkten är närvarande, definitivt kan avsluta med en anmärkning som: det var det hela, nu är nyheterna slut…

Om du skulle sammanfatta det kristna budskapet i en rubrik, hur skulle den då lyda?

Le, Gud håller på att filma dig.

Du är doktor i moralteologi, med en doktorsgrad i de bioetiska modeller som är aktuella i kommunikationsmedierna. Vilka är dina slutsatser?

Jag har hittat tre slags svar på de nuvarande bioetiska problemen. De är inspirerade av känslorna, av liberalismen och av utilitarismen. Det har fått mig att inse, att det finns personer, som är mycket ivriga att försvara ett ideal, och att Gud kan förenas med detta ideal, samtidigt som Han står långt över det. Faktiskt uttömmer ingen av dessa strömningar, även om de delvis är giltiga, hela sanningen om människan.

Jag minns en klasskamrat, som en gång sa till mig: ”Då jag var liten dog en av mina väninnor, och sedan dess har jag varje år på hennes dödsdag gått till kyrkan och bett en bön.” Så jag föreslog honom: ”Och varför bara göra det den enda dagen?” Av och till söker vi Gud men har fötter av bly, och tar som förbehåll, som om vi vore rädda för att ”för mycket” Gud skulle kunna bli ett hinder. Det kristna budskapet är så otroligt vackert, man blir vimmelkantig av det.

Är Gud fortfarande en nyhet idag, i det 20:e århundradet?

Om en agnostiker skulle fråga mig, skulle jag med Benedikt XVI säga, med risk för att de skulle komma längre än: Et si Deus daretur? (och om Gud existerar?) Ofta tänker folk på den yttersta konsekvensen liksom med straffsparkarna i fotboll: om jag får den i mål – fint, men om jag inte får det…

Helt uppriktigt, jag bryr mig inte om att planlägga sakerna så att man sluta med ett 0-0. Jag tycker, att det är mycket mer attraktivt att gå ut för att vinna, riskera litet emellanåt, för vi katoliker, vi spelar alltid hemma. Om vi går ut på det sättet, är domaren välvilligt inställd till oss, och undantagsvis, när det blir straffspark, ger han målet till oss. Att vara katolik är det samma som att spela mästerskapsturnering varje dag.