Blanca kommer ursprungligen från Barcelona och har bott i Tyskland i flera år, där hon arbetar som konsult på ett företag som är specialiserat på digitalisering och förändringsarbete. Dessutom är hon föreståndare på ett studenthem och bidrar till ungas mänskliga och andliga bildning. Som tonåring upplevde hon kallelsen att leva i celibat inom Opus Dei. I programmet »Gott erlebt« (Erfarenhet av Gud) på EWTN berättar hon om hur hon upptäckte denna väg, de rädslor hon behövde övervinna och vad det innebär för henne, som kvinna, att överlämna hela sitt liv till Gud. Här kommer en redigerad version av intervjun.
Du kan se intervjun på tyska eller med automatisk dubbning på engelska här.
Blanca, ditt namn låter inte särskilt tyskt. Berätta om dig själv.
Jag är från Spanien, från Barcelona, och växte upp i en katolsk familj. Vi är åtta syskon och jag är den andra. Vi har alla vuxit upp i en trosmiljö, men det kom ett ögonblick då jag behövde upptäcka tron för mig själv. Till en början var tron helt enkelt något man fick med sig.
Hur kom den personliga upptäckten?
Under tonåren började svårigheterna. Allt kändes som skyldigheter: »jag måste gå till mässan på söndagar«, »jag måste uppföra mig ordentligt«. Jag kände mig mindre fri, och jag såg till och med med en viss avund på dem som verkade ha färre begränsningar. Men lite i taget fördjupade jag mig i tron och, framför allt, började förstå vad det verkligen innebär att tro. Jag lärde känna Jesus Kristus. För mig slutade tron att vara en idé och blev en person. Den fick ett ansikte; den blev någon jag kunde tala med, dela mina önskningar, mina längtan, mina planer med, också det som gör mig ledsen eller arg. Så upptäckte jag, alltmer, verkligheten i att vara Guds dotter och hur mycket Han älskar mig. Tron började ge mening och tyngd åt mitt liv.
Och kom kallelsen till celibat vid något tillfälle?
Ja, det kom ett ögonblick då jag upplevde att Herren ville ha mig nära Honom. Att Han kallade mig på denna väg: till celibat, inom Opus Dei, som numerarie. Till en början var jag väldigt rädd. Å ena sidan drog det mig starkt till sig, eftersom jag hade lärt känna människor som levde på det sättet och det verkade vackert och lockande. Å andra sidan skrämde det mig, för jag visste att det var en väg som sällan förstås, ibland präglad av fördomar, som inte alla accepterar. Jag skulle möta motstånd; inte alla skulle glädja sig för min skull. Och jag hade också andra planer för mitt liv. Men i bönen förstod jag: Herre, om Du har gett mig allt – allt som gör mig lycklig: en fantastisk familj, många vänner, allt jag behöver – hur skulle jag då inte kunna lita på att det liv Du erbjuder mig också kommer att göra mig lycklig? Och så har det blivit.
Du nämnde Opus Dei. Vad är det? Finns det många kvinnor som lever i celibat på denna väg?
Opus Dei är en verklighet inom den katolska kyrkan, med närvaro över hela världen. Dess centrala budskap är att söka och finna Gud i de mest vardagliga situationerna: i studierna, i arbetet, i familjen, med vänner, på fester, i hobbyer, i allt man gör: alltid med Gud i centrum. Den överväldigande majoriteten av medlemmarna är gifta. En minoritet lever vi i celibat. Som tonåring deltog jag i ungdomsaktiviteter arrangerade av medlemmar i Opus Dei, och det var där jag för första gången lärde känna kvinnor som hade valt denna väg.
Finns det någon annan i din familj som lever i celibat? Hur reagerade dina föräldrar?
Inte i min familj. Mina föräldrar blev förvånade, eftersom de inte hade förväntat sig det, men de gladde sig. De förstod det, gav mig stor frihet på denna väg och hjälpte mig att vara medveten om utmaningarna. De gjorde det aldrig svårt för mig, men de sa: tänk igenom det noga, pröva det. Vi stöder dig.
Hur hamnade du i Tyskland?
Jag hade redan varit i Tyskland som tonåring, eftersom jag studerade tyska i skolan och ville förbättra mina kunskaper. Jag blev lite kär i landet, i mentaliteten och kulturen. Dessutom hade jag en önskan om att åka till ett land med färre katoliker. Det drog mig starkt. Det finns få medlemmar i Opus Dei här, och jag tänkte att jag kanske kunde bidra med något. Så jag kastade mig ut i det här äventyret.
Du studerade här. Vad jobbar du med?
Jag studerade livsmedelsekonomi. Jag har arbetat inom olika områden: inom hotell- och restaurangbranschen, sedan i Opus Deis ledningsteam i Tyskland, där jag ansvarade för ungdomsarbetet. Nu driver jag ett studenthem och arbetar som konsult, på heltid fyrtio timmar i veckan.
Var tar du tid från till allt volontärarbete, utöver allt det där?
Jag arbetar fyrtio timmar, men dygnet har fler timmar, och även veckan och helgen. Eftersom jag inte har egna barn har jag mer tid att ägna åt andra aktiviteter och framför allt åt andra människor: att vara med dem och stötta dem.
Vad eller vem får ditt hjärta att slå starkare?
Människor. Jag njuter av varje stund jag kan tillbringa med andra, framför allt med unga, men också med mina vänner: människor jag kan stödja, med vilka jag kan föra djupa samtal om livet, om mening, om vad som bär oss. Jag fascineras av att få vittna om hur Gud verkar i människors liv. Det ger mig mod. Jag ser hur kreativ Gud är, hur han möter oss där vi befinner oss, och hur olika de vägar kan vara som leder människor till honom. Och för mig är det en glädje att han kan verka genom mig: att låna Honom mina händer, min röst, min person, för att han, om han vill, ska kunna verka genom mig.
Du talade tidigare om rädslan för vad andra skulle tänka. Hur övervann du den?
Det är en mognadsprocess som var och en genomgår. Förr eller senare inser varje person: jag vill leva mitt eget liv, inte det som andra tänker ut åt mig. Om vi bara låter oss styras av andras åsikter kan vi åstadkomma väldigt lite. Det insåg jag, och därför hade jag modet att leva på detta sätt. I ett bestämt ögonblick ser man sin väg, sin kallelse, sitt eget uppdrag. Men det är också ett dagligt beslut och en kontinuerlig omsorg, som en vänskap eller en relation: ett dagligt fördjupande: vem är jag, vad vill jag, vilka är mina längtan, vad får mitt hjärta att slå, vem är Gud, vem är Kristus för mig. Man begår misstag, frågor och tvivel dyker upp. Och just kontakten med andra levnadssätt ifrågasätter en ständigt och befäster en samtidigt i den egna vägen.
Någon skulle kunna säga att allt detta kan levas även i äktenskapet. Du har valt celibatet medvetet. Vad har drivit dig?
Det är ett av mina favoritämnen, tillsammans med att vara kvinna. Jag frågade mig: förlorar jag något av mig själv om jag aldrig blir biologisk mor? Är jag då mindre kvinna? Går jag miste om en del av lyckan? Har jag inte möjligheten att vara fullständigt lycklig? Den frågan följde mig under lång tid. Jag talade med många människor, läste mycket och hämtade inspiration från många personer. Så kom jag till insikt att det finns två sätt att kroppsligen befinna sig i den här världen, att leva, verka, arbeta och älska. Kroppen är inte något man bär på, som en ring; kroppen är jag. Med min kropp agerar och älskar jag ständigt: när jag talar med dig, när jag lyssnar, när jag kramar någon, när jag blir trött av arbetet, när jag skriver, när jag ringer, när jag träffar andra. Vi kommunicerar och älskar kroppsligen hela tiden. Och varje människa är närvarande i världen på sitt sätt och kan älska på olika sätt. I celibatet är det annorlunda än i äktenskapet.
Hur lever du då denna hängivelse som kvinna?
Jag hänger mig lika helt och hållet, med min kroppslighet, men inte uteslutande inom en parrelation, i en nära intimitet. I stället har jag möjligheten att många fler människor får del av mitt liv och att jag får del av deras. Jag är inte mor till några få barn, utan mor till många människor. Man talar om ett andligt moderskap. Personligen föredrar jag att säga: jag är syster för dig, vän, kollega. Men på ett särskilt sätt: som kvinnor handlar och är närvarande – med sin förmåga till mottagande, med sin omsorg om andra. Jag bär med mig människors bekymmer, önskningar och angelägenheter; jag finns där för dem, följer dem, uppmuntrar dem. Jag kan göra detta för att jag lever i celibat, för att jag kan vara nära Gud och stå till förfogande för så många människor. Några är med mig en kort tid i livet, andra hela livet. Och jag berikas ständigt när jag ser hur Gud verkar i så många människor. Jag ser hur denna sökande efter Gud verkligen befriar människor och gör dem genuint lyckliga. För mig är det ett privilegium att få följa dessa människor i samma frågor som jag själv en gång hade.
Nu arbetar du med unga. Hur tar de emot ditt levnadssätt?
Det förvånar dem, naturligtvis. Eftersom det är ett levnadssätt man knappt ser offentligt, kopplar de det omedelbart till en fråga: du lever utan att gifta dig, är du nunna? Varför bor du inte i ett kloster? Till en början finns det ett bristande förståelse, det finns frågor. Men genom umgänget, genom den vänskap som uppstår, blir det bekant och mer begripligt. Jag tror att man till slut ändå förstår. Men den första reaktionen brukar vara: oj, det väntade jag mig inte, det här kände jag inte till, det passar inte in i min bild.
Är unga öppna för detta i dag, i en tid då det diskuteras så mycket om identitet och genus?
Jag uppfattar en stark önskan att söka den egna identiteten. Många frågor, också stor förvirring. För dem som kommit längre i tron är mitt liv mer begripligt, och jag ser att frågan om hängivelse till Gud är levande i många. Man måste ha förstått vissa saker först: vem är Gud, vem är Jesus. Men jag ser öppenhet och många funderingar.
Hur hanterar du tvivel eller svåra stunder?
Lyckligtvis är jag inte ensam.. Visst, i slutändan brottas man också med sina egna frågor i ensamhet. Men jag har upplevt gång på gång att allt jag bär fram inför Gud – när jag säger att jag inte orkar mer, att jag är osäker, att jag är rädd – finner ett svar. Kanske inte just då, men genom andra människor inser jag att det har en mening. Därför litar jag på Gud, delar allt med Honom och vet att det förr eller senare kommer ett svar. Och jag kan räkna med människor som ställer frågor till mig, råder mig och hjälper mig.
Är ditt celibat knutet till Opus Dei? Finns det någon form av vigning?
Det finns ingen vigning, det är inte knutet till någon speciell rit. Ingen skulle hindra mig om jag ville leva i celibat på egen hand. Men det är meningsfullt att leva det tillsammans med andra. I Verket lever man en bestämd spiritualitet, man delar kallelsen med andra, man finner styrka i varandra och söker tillsammans svar på samma frågor. För mig personligen är det mycket meningsfullt att leva på det sättet. Inom Opus Dei är celibatet inte kopplat till en vigning, eftersom vi vill leva och betona detta att vara kristna mitt i världen. Dopet är vårt identitetstecken. Genom dopet tillhör du Guds familj; du är Guds dotter; du liknar honom, du kan spegla honom: Hans godhet, hans kraft, allt som han är. Du behöver ingen ytterligare kännetecken. Dopet räcker.
Hur ser din fromhetsutövning ut?
Den lever av kyrkans rikedom, det är inget nytt. En stor förening med Herren. Hängivelsen i celibat håller inte om man inte är nära Herren, förankrad i Gud, just för att det är en kärleksrelation. Därför är den dagliga mässan en del av mitt liv, för det är framför allt det ögonblick då jag är fullt förenad med Gud. Också daglig bön, att tala med honom om mina frågor, bekymmer, drömmar och önskningar, om våra planer, om vem Gud är och vem Jesus är för mig. Också en stor kärlek till Guds Moder. Det är pelarna.
Hur ser det gemensamma livet ut?
Opus Dei är en familj. Jag bor på ett center tillsammans med andra som också lever i celibat. Övriga medlemmar i Verket bor med sina biologiska familjer. Men vi är alla sammankopplade och det som förenar oss är något mer än dessa väggar: en gemensam kallelse, ett gemensamt sätt att leva den i vardagen: vi träffas ofta på aktiviteter, sammankomster och födelsedagsfiranden; vi delar samma uppdrag. Så värnar vi om relationerna och gemenskapen sinsemellan.
Har du några framtidsplaner eller önskningar?
Just nu bor jag på en ganska speciell plats: ett studenthem. Här delar vi vardagen med studenter som inte nödvändigtvis är troende: ungdomar från olika länder, med olika religioner eller ingen alls. Det är ett väldigt vackert sätt att leva tillsammans; vi är hela tiden i kontakt med den andre: de med troende personer, vi med icke-troende. Det mötet berikar enormt. Man ställer sig ständigt nya frågor: varför tänker den här personen så här? Varför handlar hon på det här sättet? Det uppstår väldigt fina samtal som berikar båda parter. Jag vet inte om det räknas som en plan, men jag skulle önska att vi fortsatte att vara på det här sättet i världen: att kunna visa människor något av Kristi ljus och att de visar oss något, så att vi ömsesidigt berikar och stärker varandra.
Vem kan man vända sig till om man vill veta mer om det här levnadssättet?
Man kan komma och träffa mig. Man kan besöka ett center tillhörande Opus Dei. Eller så kan man kontakta Opus Deis officiella webbplats, som sätter en i kontakt med rätt person. Och för den som befinner sig i närheten: Aachener Straße 608. Där ligger studenthemet. Jag bor där, och några andra också. Vi tar mer än gärna emot folk och hjälper dem att komma i kontakt.