Många upprepar, som en enformig refräng, uttrycket "finns det liv, finns det hopp" som om hoppet vore en ursäkt för att flyta igenom livet utan problem, utan samvetsbetänkligheter; eller som om det vore ett skäl för att sine die (*) skjuta upp en nödvändig ändring av det egna beteendet eller kampen för att uppnå ädla mål, i synnerhet det yttersta målet: föreningen med Gud.

Jag anser att det är ett sätt att blanda ihop hoppet med bekvämligheten. I grund och botten saknas ivern att uppnå något verkligt gott, vare sig det är andligt eller materiellt och legitimt. Vissa har som högsta mål att undvika vad som skulle kunna störa - det skenbara - lugnet i ett medelmåttigt liv. När själen är blyg, försagd och lat, fylls människan av subtil egoism och finner sig i att dagarna och åren går sine spe nec metu (**), utan målsättningar som kräver ansträngningar och utan kampens oro. Det viktiga blir då att undvika risken för motgångar och tårar. Vad långt man då är från att uppnå något, om man har förlorat längtan efter att uppnå det av fruktan för de krav som kampen ställer! (Guds vänner, nr. 206-207)

(*) på obestämd framtid
(**) utan hopp och utan rädsla