Opus Dei

En ung man berättar för oss om hur en bok av den helige Josemaría förändrade hans liv.

Under VUD 2011 installerade man 200 biktstolar på en av Madrids parker. Ett nederländskt Tv-bolag ville veta vad det var allt det där. Så förklarade några tjejer det.

Rita Youssif, en ung libanesiska av maronitisk rit, tvingades, när hon ännu var helt ung, att lämna sin by, bortjagad av kriget. I detta ögonblick blev hon medveten om att Gud kallade henne.

Vid 18 års ålder drömde jag om en prins på en vit häst, om två barn, ett jobb som redaktör på en känd tidning, att jag talade engelska perfekt och reste mycket. Under årens lopp har drömmen förändrats. Men vissa saker har ändå gått i uppfyllelse.

Jag heter Almudena och har slutat gymnasiet. Min historia är ganska lik andra tjejers i min ålder, och ändå förstår jag att jag är mycket lyckligt lottad; Gud älskar mig verkligen.

Hélène är mor till fyra barn. Hon bor i Toulouse. Två av hennes döttrar besöker klubben Loubéïac, vars kristna profil anförtrotts Opus Dei.

Hipólito har arbetat med många saker: på en kylskåpsfabrik, som vandrande bokförsäljare, på ett inkassoföretag, etc., tills han slutligen fick ett jobb på Posten, men ändå fortsatte med andra arbeten.

”Världen skulle gå vidare även utan bankirer och fotbollspelare, men inte utan personer som tar hand om andra.”

I Indonesien, mycket långt borta från den stad där den helige Josemaría grundade Opus Dei år 1928, har den apostoliska verksamheten utbretts sedan lite mer än två år tillbaka. Här är entusiastisk berättelse av någon som upplever den i första person.

Casimir är en av de ansvariga på Kulturcentrum Comoë, som har varit verksam i många år i Abidjan. Studenter träffas där för att förbättra sin akademiska, intellektuella, kulturella och humanistiska utbildning.