1. Pressrum
  3. Pressmeddelanden

Inför premiären av dokumentärserien ” Heroiska minuten. Hur jag lämnade Opus Dei”.

Streamingtjänsten MAX har precis släppt en dokumentärserie i vilken kvinnor, som upplevt sin tid i Opus Dei som negativ, intervjuas. Många har sedan tidigare berättat om sina erfarenheter offentligt. Med tanke på de känslor de uttrycker, de erfarenheter de berättar om och det lidande de genomgått, vill vi uttrycka vår smärta och respekt, som vi utsträcker även till andra personer som kan identifiera sig med det som skildras.

Vi som är en del av Opus Dei försöker, när vi gör felsteg såväl som när vi lyckas med något, att göra gott och att efterlikna Jesus Kristus i vårt dagliga liv. Det sista vi vill är att orsaka andra smärta, och detta gäller särskilt dem som tillhör eller har tillhört Verket, med vilka vi så ofta är förenade genom familjeband eller vänskap. När det ändå händer berör det oss på djupet. Många gånger har kritik från tidigare medlemmar gett upphov till reflektion inom organisationen som i sin tur har lett till förbättringar och förändringar, och vi har personligen bett om förlåtelse. I de fall där det ännu inte varit möjligt hoppas vi kunna göra det.

Bortsett från vissa processer som har förbättrats under årens lopp (brister i urskiljningsprocessen; alltför höga krav på att leva upp till kallelseåtagandet; brist på lyhördhet för att förstå den börda som dessa krav inneburit för vissa människor; eventuella brister i stödet under utträdesprocessen), representerar dokumentärseriens skildring inte Opus Deis verklighet. På ett partiskt sätt framställs Verket som en sammanslutning av onda människor vars motiv är att göra skada. Det är en falsk beskrivning och motsatsen till vad den helige Josemaría lärde ut, vilket erfarenheter från tusentals människor som lever eller har levt ett liv av fullhet och utveckling i Opus Dei, som ett sätt att möta Gud i vardagens verklighet, vittnar om.

I dokumentären framförs andra anklagelser som prelaturen kategoriskt förnekar: det har aldrig förekommit någon oinformerad eller påtvingad ”rekrytering”, ”trafficking” eller ”reducering till tjänstefolk”, eller ett ”systematiskt utnyttjande” för att manipulera människor. Dessa påståenden är en dekontextualisering av den utbildning eller det kall som vissa kvinnor fritt valt. Det är en narrativ som drivs av en argentinsk advokat, vilket framgår av själva dokumentären, och som förstärks av flera ”experter” som är kända för att konstruera denna tolkning av Opus Dei, som är främmande för ett synsätt som bygger på tro och kristet engagemang.

Varje kallelse inom kyrkan innebär specifika krav, utöver de svårigheter som alla människor erfar. Dessa krav innebär inte i sig en inskränkning av friheten, och många av dem är en del av den Kristi efterföljelse som kyrkan har förespråkat under århundradena. Även om det är naturligt att ett utträde framkallar smärta och lidande hos en person som levt sitt åtagande med intensitet, sker de flesta utträden ur Opus Dei idag i samråd och utan att relationen bryts. Faktum är att många av dessa människor fortsätter att inspireras av Opus Deis budskap och att delta i dess verksamheter som utbildar i den kristna tron.

De goda avsikter som vi vill ska vägleda våra handlingar gör oss inte immuna mot misstag, och vi accepterar detta med en önskan om att bättra oss. Som en del av en process för att lyssna bättre och att ta lärdom av erfarenheter har protokoll för läkning och upprättelse tagits fram, i syfte att ta emot negativa upplevelser som kan ha inträffat, be om förlåtelse och gottgöra i förekommande situationer. Under årens lopp har man hjälpt enskilda personer som har lämnat Verket, antingen proaktivt – till exempel genom att underlätta omskolning eller omorientering för dem som under en tid varit yrkesmässigt engagerade i intern utbildning eller styrelsearbete, eller i förvaltningen av Verket-centra – eller reaktivt – genom att hantera klagomål. Dessa nya protokoll, och kontor som hanterar dem, är ytterligare ett steg som ska främja hanteringen av personliga klagomål och återuppbygga relationer.

De senaste regionmötena – till vilka mer än femtiotusen personer, inklusive tidigare medlemmar, inkom med förslag –, kommande generalkongress och studiet av stadgarna är en återspegling av viljan att som kyrklig institution fortsätta att lyssna och reflektera.

När det gäller prelaturens medverkan i dokumentärserien kontaktade produktionsbolaget under de fyra åren av förproduktion och produktion inte verkets informationskontor, varken i Rom eller i Spanien eller i andra länder. Först när serien var färdigställd begärde produktionsbolaget att prelaten eller någon annan behörig person skulle medverka i hans ställe. De villkor som produktionsbolaget ställde var inte de vanliga för en serie av denna karaktär (tidsfristerna var t.ex. omöjliga att uppfylla). Prelaturen avböjde att delta i vad som är en produkt som skapats utifrån förutfattade uppfattningar och med en partiskhet som den bara har velat bekräfta, och där det inte funnits någon uttryckt önskan om dialog. Vi skulle gärna ha deltagit i processen, men vi erbjöds endast möjligheten till ett svar i sista minuten.

Länkar för ytterligare information

Printed | Dokument automatiskt skapad från https://opusdei.org/sv-se/article/infor-premiaren-av-dokumentarserien-heroiska-minuten-hur-jag-lamnade-opus-dei/ (2025-03-25)