Celibatet i östkyrkorna

I de ortodoxa och även i de med Rom unierade östkyrkorna finns det sedan gammalt gifta präster. Ändå föredrar alla östkyrkor, att prästerna lever i celibat.

Opus Dei - Celibatet i östkyrkorna

Vi återger här de viktigaste punkterna av ett referat på italienska, som prof. Pablo Gefaell hållit över temat: ”Det prästerliga celibatet i östkyrkorna: historia, nutid, framtid” Föredraget hölls inom ramen för en kongress om celibatet på den teologiska fakulteten vid det påvliga universitetet Santa Croce i Rom den 4 och 5 mars 2010.

Som känt är har prästerna i östkyrkorna ingen förpliktelse att leva i celibat. Det gäller även för de med Rom unierade orientaliska kyrkorna liksom för de från Rom skilda ortodoxa kyrkorna. Trots detta blir det prästerliga celibatet ”för himmelrikets skull” ansett som mycket värdefullt både i öst – och i västkyrkorna. I den kyrkliga lagboken för de orientaliska kyrkorna står det sålunda: ”Prästernas celibat, som väljes för himmelrikets skull och av goda skäl för den prästerliga tjänsten, måste i enlighet med hela Kyrkans tradition alltid och överallt röna den största uppskattning”.

Visserligen står det i andra delen av denna kanon 373, att ”de präster, som lever i det äktenskapliga ståndet” på samma sätt skall högaktas ”som det bruk, som genom århundradena tillämpats av urkyrkan och även av de orientaliska kyrkorna”. Denna sista sats är något nytt i Kyrkans officiella uttalanden. Varför är då celibatet ändå ”mycket passande” för prästadömet?

Lämnar man till att börja med de teologiska synpunkterna åt sidan, kan man till synes pragmatiskt säga, att den celibatäre prästen står mycket mer till förfogande för själavården. Men bortsett från sådana praktiska skäl önskar Kyrkan celibatära präster, eftersom de, genom att avstå från äktenskap för himmelrikets skull, på ett särskilt sätt är identifierade med Kristus, Kyrkans huvud och brudgum. Det har påvarna Paulus VI och Johannes Paulus II ständigt framhållit. Av samma skäl gav också det andra Vatikankonciliet celibatet prioritet och föreskrev det i fortsättningen för den latinska Kyrkan.

Är den celibatäre prästen därför ”heligare”? Naturligtvis inte. Påven Benedikt XVI säger till och med uttryckligt, att de celibatära prästernas större tillgänglighet innebär en fara för egoism, om den pastorala kärleken saknas. Och att sammankopplingen prästadöme och celibat ges företräde skadar inte den gifte prästens värdighet, enl. Benedikt XVI. På liknande sätt rekommenderar Kyrkan inte heller konfessionella blandäktenskap, utan tillåter dem bara. Det betyder emellertid inte, att dessa äktenskap anses mindre värda. Snarare talar de för ett eget värde och avsevärda ekumeniska möjligheter.

I de olika östkyrkorna tillämpas det gifta prästadömets praxis på olika sätt. Det finns den åsikten, att den gifte prästen inte längre skall ha något sexuellt umgänge med sin fru efter prästvigningen. Allmänt gäller också föreskriften, att prästen måste ha ingått äktenskapet före sin vigning, efter den kan han inte längre gifta sig. För övrigt finns denna bestämmelse för de ständiga diakonerna inom den latinska Kyrkan. Annars är celibatet ålagt alla biskopar och andra höga präster inom östkyrkorna.