Ingen startar ett socialt projekt av en slump: det föds när någon upptäcker ett behov och bestämmer sig för att handla. För att konsolidera detta arbete är det avgörande att inte gå fram ensam, utan att ha tillgång till miljöer där man kan utbildas med professionellt omdöme, värna om tjänstens syfte och bygga nätverk med dem som delar samma kallelse. Med denna utgångspunkt uppstod den senaste upplagan av BeDoCare, som hölls den 22–24 oktober vid Universidad Panamericana i Mexiko City och samlade sociala ledare från elva länder.
- Dag 1 · 22 oktober: att vara, att göra, att vårda
- Dag 2 · 23 oktober: varför vi tjänar
- Dag 3 · 24 oktober: tjäna väl
Dag 1 · 22 oktober: att vara, att göra, att vårda
Aulan vid Universidad Panamericana (UP) i Mexiko City fylldes torsdagen den 22 oktober för att inleda dagarna med BeDoCare México. Antonio Castro, direktör för Studentliv, presenterade den formel som skulle leda de tre dagarna: att vara, att göra, att vårda. Ett socialt initiativ behöver personer med etisk stadga, metod och mätbara resultat, samt verklig uppmärksamhet på dem man söker hjälpa.
Rektor för UP, Santiago García, påminde om att den helige Josemaría bad om att lära sig göra gott på ett gott sätt, med professionalitet, och önskade att kongressen skulle mynna ut i konkreta projekt. Ricardo Furber, regionalvikarie för Opus Dei i Mexiko, föreslog att börja med sig själv: »ju mer vi känner oss som Guds barn, desto mer känner vi oss också som allas bröder.«
Den första föreläsningen, «Att vidga hjärtat», inleddes med en scen som Yazmín Mendoza, direktör för Socialt Engagemang vid UP, berättade om. Under en volontäraktivitet kände sig en studentska överväldigad i det område där hon arbetade och brast ut i gråt. När man frågade vad som gjorde henne ont, svarade hon att det var hjärtat. «Handlingen är frukten, men roten är hjärtat», sammanfattade Mendoza. Javier Roca tillade att hjärtat vidgas »genom att springa«, det vill säga genom att tjäna. Javier Fernández berättade att ett kaffesamtal mellan vänner år 2022 gav upphov till thinkglaos från It's Time to Think, reflektionsmöten som i dag hålls i mer än sextio städer.
Mitt på förmiddagen delades kongressen upp i grupparbete om hur man kommunicerar för att förändra, vad man gör inför arbetsmarknadens osäkerhet, hur man utformar en volontärs upplevelse, vilket karaktär tjänandet kräver och vilket ledarskap de nya generationerna för med sig.
På eftermiddagen hölls tre workshoppar: »Hur mår din organisation?«, om förändringsteorin och sociala insatser; »Från beroende till självständighet«, en karta för att sluta vara beroende av andra; samt en om effektmätning. I den sistnämnda insisterade föreläsarna på att innan man mäter måste man veta vad man vill förbättra – vare sig det är livskvalitet, hälsa eller lokal ekonomisk utveckling – och att utvärderingen utgår från de operativa reglerna, det dokument som fastställer vad som ska göras, hur och med vilka resurser. De definierade effekt (impact) som det värde en insats tillför samhället.
Dag 2 · 23 oktober: vad vi är till för
Den andra dagen kretsade kring en fråga: varför gör vi det vi gör.
Ricardo Furber inledde huvudföreläsningen med berättelsen om en hemlös man som en läkare följde ända fram till dopet, kort innan han dog. »Gud vill räkna med dig och mig för att låta sin kärlek nå så många människor«, sade han. Till dem som driver ett socialt initiativ bad han kontrollera att motivet fortfarande är levande och svarar mot ett verkligt behov, och han försvarade ordningen i kärleken (Gud, familj, arbete, samhälle) som en garanti för att hjälpen ska hålla över tid.
Vid rundabordssamtalet om kommunikation med begränsade resurser konstaterade Tomás Bobillo, från Igeneris LATAM, att »det finns projekt som inte kan berätta sin historia och sitt uppdrag på ett bra sätt«. Han föreslog att man ska kunna förklara på två meningar vad en organisation gör och varför den finns till, att den som ansvarar för kommunikationen ska sitta med i ledningen i stället för att beställa en broschyr i sista stund, samt att framgång bör mätas i förtroende snarare än i «gilla»-markeringar.
Rundabordssamtalet om funktionsnedsättning inom högre utbildning tog sin utgångspunkt i tre idéer: närvaro, delaktighet och tillhörighet. Liliana Bátiz, från Universidad Iberoamericana, påminde om att hindren finns i omgivningen: när hon studerade vid UP fanns inga rullstolsramper. Mirna Córdoba, från Universidad del Istmo (Guatemala), placerade universitetets arbete i relation till familjerna och lokalsamhället. Marcelle Jacobo, från EACH, uppmanade till att förvänta sig mer av dessa personer, eftersom »de kan ge mycket mer än vad vi tror«.
Dagen avslutades med ett samtal om partnerskap mellan näringsliv, civilsamhälle och stat. Fernando Diez, Rosa Marta Abascal och Ana Cristina Dahik var överens om att det ofta inte saknas investeringar, utan kommunikation mellan aktörerna, och att det är klokt att institutionalisera arbetet: kartlägga, utbilda och utvärdera.
Dag 3 · 24 oktober: att tjäna väl
På lördagen presenterade Yazmín Mendoza en sammanfattning. Omkring 270 personer deltog, när man hade räknat med mellan 150 och 180. Det fanns 52 talare, 13 rundabordssamtal och 7 workshops, efter sju månaders arbete av flera kommittéer, sex avdelningar vid UP och 28 frivilligstudenter.
Under kongressen ombads deltagarna berätta vad de tog med sig från varje session. De ord som upprepades mest var hopp, reflektion, engagemang, inspiration och lärande. Till organisatörernas förvåning dök också vänskap upp. När deltagarna reflekterade över sina egna projekt nämnde de partnerskap, volontärarbete, kommunikation, mätning av genomslag, resurser och teknik. Mendoza noterade att de tre sistnämnda troligtvis inte hade dykt upp för fem eller tio år sedan.
Fernanda Llergo, rektor vid UP, avslutade kongressen med två tankar. Den första: «att hjälpa är inte enbart en fråga om goda känslor». Hon uppmanade till att utbilda sig, bygga upp team, skapa nätverk, verka med kontinuitet och vara transparenta. Den andra: «För att tjäna måste man tjäna väl» – och fråga sig varför man vill hjälpa och arbeta på att bli bättre människor, eftersom en tjänst som transcenderar föds ur människor som söker transcendens.