Så är tiden inne, men för att uppfylla detta uppdrag är det inte ett filosofiskt geni, som Platon eller Sokrates, som uppträder, det är inte en mäktig erövrare, som Alexander, som kommer till jorden. I Betlehem föds ett barn. Han är världens Frälsare, men innan han talar älskar han i handling. Han för inte med sig någon trollformel, för han vet att den frälsning han erbjuder måste bana sig väg genom människornas hjärtan. Det första han gör är att visa oss ett barns skratt och gråt, den inkarnerade Gudens försvarslösa sömn. Och han gör det för att vi skall kunna bli förälskade i honom, för att vi skall kunna ta honom i famnen.

Vi inser nu, än en gång, att det är detta som är kristendomen. Om en kristen inte älskar i handling har han misslyckats som kristen, vilket även är att misslyckas som person. Du får inte tänka på dina medmänniskor som om de vore siffror eller trappsteg att klättra upp på, eller en massa att hylla eller förnedra, att smickra eller förakta beroende på omständigheterna. Tänk på dina medmänniskor – framför allt på dem som lever vid din sida – som det de är: Guds barn, med all den värdighet som följer av denna underbara titel.

Vi måste uppföra oss som Guds barn gentemot andra Guds barn: vår kärlek måste vara, varje dag, en självuppoffrande kärlek som består av tusentals detaljer av förståelse, av uppoffringar i det tysta, av hängivelse som inte märks. Detta är den bonus odor Christi som gjorde att de som levde bland våra första bröder i tron utbrast:Se så de älskar varandra! (När Kristus går fröbi, nr. 36)