Fader, hur kan du stå ut med denna smuts, frågade du mig efter en ångerfull bikt.
Jag tystnade och tänkte att om din ödmjukhet får dig att se dig själv på det sättet - som smuts, en sophög! - så kan vi fortfarande göra någonting stort av dina brister. (Vägen, nr. 605)

Vad lite du älskar Gud, när du ger upp utan strid bara för att det inte är någon svår synd! (Vägen, nr. 328)

Ännu en gång har du återvänt till dina gamla galenskaper! ... och sedan, när du återvänder, känner du ingen glädje, för du saknar ödmjukhet.
Det verkar som om du envisas med att glömma den andra delen av liknelsen om den förlorade sonen, och fortfarande är fäst vid den futtiga lycka som svinens fröskidor gav. Högmodigt sårad av din bräcklighet bestämmer du dig inte för att be om förlåtelse och tänker inte på att om du ödmjukar dig, så väntar det jublande mottagande som Gud din Fader kommer att ge dig, festen för att du kommit tillbaka och börjat på nytt. (Plogfåran, nr. 65)