1. ”Alla som leds av ande från Gud är Guds söner” (Rom 8:14). Dessa ord av aposteln Paulus som vi nyss hörde hjälper oss att bättre förstå det betydelsefulla budskap som utgår från helgonförklaringen av Josemaría Escrivá de Balaguer, vilken vi idag firar. Han lät sig nämligen lydigt ledas av den helige Ande, övertygad om att endast så kan Guds vilja fullständigt uppfyllas.
Denna grundläggande kristna sanning var ett ständigt återkommande tema i hans förkunnelse. Ja, han upphörde aldrig att uppmana sina andliga barn att anropa den helige Ande så att de aldrig skulle skilja det inre livet, dvs. livet i gemenskap med Gud, från familjelivet, yrkeslivet eller det sociala livet, vilka består av små jordiska realiteter. Båda bör utgöra en enda existens, ”helig och uppfylld av Gud”. ”Denne osynlige Gud”, skrev han, ”finner vi i de mest synliga och materiella tingen” (Samtal med monsignore Escrivá, 114).
Även idag är hans budskap aktuellt och angeläget. Den troende är genom dopet, som inlemmar honom i Kristus, kallad till att påbörja en oavbruten livsrelation med Herren.
2. ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den” (1 Mos 2:15). Dagens första läsning, ur första Moseboken, påminner oss om att Skaparen har anförtrott världen åt människan för att hon skall ”bruka” och ”vårda” den. När de troende handlar inom denna världens olika områden, medverkar de till att förverkliga denna gudomliga och universella plan. Arbetet och all annan verksamhet, då den utförs med hjälp av Guds nåd, blir till medel för daglig helgelse.
”En troende kristens vanliga liv” – brukade Josemaría Escrivá framhålla – ”är i varje stund, vare sig hon arbetar eller vilar, ber eller sover, ett liv där Gud alltid är närvarande.” (Meditaciones, 3/3 1954) Denna övernaturliga syn på livet öppnar ett oerhört rikt frälsningsperspektiv, eftersom vi förstår att även i det endast skenbart enformiga sammanhang som vår jordiska vardag utgör är Gud oss nära, och att vi även där kan medverka i hans frälsningsplan. Då kan vi bättre förstå Andra Vatikankonciliets påstående att ”det kristna budskapet inte vänder människorna bort från deras uppgift att uppbygga världen [...] utan snarare ännu strängare förpliktar dem att göra detta” (Gaudium et spes, 34).
3. Att lyfta världen till Gud och förvandla den inifrån: detta är det ideal som den helige grundaren ställer upp för er, kära bröder och systrar, som idag gläder er över hans helgonförklaring. Han fortsätter att påminna er om behovet av att inte vara rädda för en materialistisk kultur som hotar att urholka Kristi lärjungars mest ursprungliga identitet. Den helige Josemaría tyckte om att kraftfullt framhålla att den kristna tron motsätter sig varje slags konformism och inre tröghet.
Jag uppmanar er därför att följa i hans spår: sprid till alla i samhället – oavsett ras, klass, kultur eller ålder – medvetenheten om att vi alla är kallade till helighet. Bemöda er om att i första hand själva vara heliga, genom att odla en evangelisk livsstil präglad av ödmjukhet och tjänsteanda, som leder till att man överlåter sig åt försynen och ständigt lyssnar till den helige Andes röst. På detta sätt blir ni ”jordens salt” (jfr Matt 5:13) och ”ert ljus skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himmelen” (ibid. 5:16).
4. Missförstånd och svårigheter möter förvisso den som troget vill tjäna Evangeliets sak. Herren renar och formar med hjälp av Korsets hemlighetsfulla kraft alla dem som han kallar till sin tjänst. Men i Korset – upprepade ofta det nya helgonet – finner vi ljus, frid och glädje: Lux in Cruce, requies in Cruce, gaudium in Cruce!
Alltsedan den 7 augusti 1931 genljöd Jesu ord ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32) i Josemaría Escrivás själ: han förstod tydligt att de döptas uppdrag består i att lyfta Kristi kors över all mänsklig verksamhet. Han kände hur den fascinerande kallelsen att sprida evangelium i alla samhällsmiljöer vällde fram ur hans innersta. Utan att tveka bejakade han från den stunden Jesu uppmaning till aposteln Petrus, som vi nyss hörde genljuda på denna plats: ”Duc in altum!” Han förde den vidare till hela sin andliga familj, så att denna skulle ge Kyrkan ett värdefullt bidrag av gemenskap och apostolisk tjänst. Denna uppmaning riktas idag till oss alla: ”Ro ut på djupt vatten – säger Herren – och lägg ut näten där.” (Luk 5:4)
5. Ett så krävande uppdrag förutsätter emellertid en oupphörlig inre tillväxt, som får sin näring i bönen. Den helige Josemaría var en bönens mästare. Han ansåg bönen vara ett utomordentligt bra ”vapen” för att frälsa världen. Han brukade alltid råda till ”Först bön, sedan botgöring, på tredje plats, på avlägsen tredje plats – handling” (Vägen, 82). Detta är ingen paradox, utan en evig sanning: apostolatets fruktbarhet ligger framför allt i bönen och i ett intensivt och oupphörligt sakramentalt liv. Detta är i grund och botten hemligheten bakom heligheten och bakom helgonens verkliga framgång.
Må Herren hjälpa Er, kära bröder och systrar, att ta emot detta krävande arv av botgöring och evangelisering! Må Maria bistå er, hon som den helige grundaren anropade som Spes nostra, Sedes Sapientiae, Ancilla Domini!
Må Jungfru Maria göra var och en av oss till ett äkta vittne om Evangeliet! Må hon göra oss beredda att överallt frikostigt bidra till Kristi rikes uppbyggnad! Må den helige Josemarías exempel och förkunnelse sporra oss, så att också vi, när vår jordiska vandring tar slut, får ta del av himmelens lyckliga arv. Där kommer vi att – tillsammans med änglarna och alla helgonen – i all evighet skåda Guds ansikte och sjunga till hans ära!