De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. Låt oss dröja en stund vid detta stycke i det heliga evangeliet och försöka förstå det. Hur är det möjligt att vi som inte är någonting och inte är värda någonting, kan räcka fram gåvor till Gud? Skriften säger att allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan. Människan lyckas inte ens upptäcka hela djupet och skönheten i Herrens gåvor: Om du visste vad Gud har att ge!, svarar Jesus den samariska kvinnan. Jesus Kristus har lärt oss att förvänta oss allt av Fadern, att framför allt söka Gud och hans rättvisa, för vi kommer att få allt annat därtill, och han vet väl vad vi behöver.

I frälsningsordningen vårdar vår Fader varje människa med kärleksfull ömhet: Var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Det kunde därför förefalla onödigt att bekymra sig om att ge Herren något som han skulle kunna behöva. Våra gåvor, vi som är gäldenärer som inte har någonting att betala med, skulle likna gåvorna i det gamla Förbundet som Gud inte längre tar emot: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen.

Men Herren vet att förälskade vill ge, och han själv visar oss vad han vill ha av oss. Han bryr sig inte om rikedomar eller om jordens, havens eller luftens frukter eller djur, för allt det tillhör honom. Han vill ha någonting intimt, som vi måste ge honom frivilligt: ge mig, min son, ditt hjärta. Förstår ni? Han nöjer sig inte med en del, han vill ha allt. Jag upprepar, han söker inte våra saker: han vill ha oss själva. Det är om vi ger oss själva, och endast då, som vi kan erbjuda Herren andra presenter. (När Kristus går förbi, nr. 35)