»Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft.« Det är ord från Psalm 23, den psalm som valts till mässan för salige Álvaro, den gode och trogne herden som visste hur han skulle leda sina barn och så många själar till de lugna vattnen – en ljus bild av ett hjärta som funnit frid i Kärleken.
I en värld som så ofta präglas av oro, buller och brist på fred var hans liv en stilla återspegling av den frid som endast Gud kan ge. Han själv uttryckte det med enkelhet och djup under en familjesammankomst: »När vår själ är ordnad mot Gud, likt ett lugnt hav, erfar man gaudium cum pace, glädjen och friden: en glädje som smittar av sig på andra.«[1] Och så var verkligen hans närvaro: en stilla och ödmjuk frid som tyst nådde hjärtat hos dem som omgav honom.
På salige Álvaro kan man med rätta tillämpa dessa ord av den helige Josemaría: »Ett uppenbart kännetecken på att någon är en Guds man eller en Guds kvinna är själslig frid: den personen har "frid" och skänker "frid" till människorna i sin omgivning.«[2]
Men denna frid och denna glädje var inte bara ett naturligt sinnestillstånd; de sprang fram ur en djup förening med Herren, som är världens sanna frid. Det har påven Leo XIV velat framhäva: »Som fredens Konung vill Jesus försona världen i Faderns famn och riva ner alla de murar som skiljer oss från Gud och från nästan, eftersom han "är vår fred" (Ef 2:14).«[3]
Tillsammans med friden säger evangeliet som vi just har hört att »den gode herden ger sitt liv för fåren« (Joh 10:11). Jesus, den gode Herden, bryter brödet innan han ger sig själv i den eukaristiska måltiden åt sina lärjungar under den sista måltiden. Därmed föregriper och symboliserar han sönderslitandet av sitt eget hjärta, som senare skulle genomborras av lansen på korset. Det är den sanna kärlekens logik: att ge sig helt och hållet för att andra ska få liv.
Därför ljuder också idag orden ur Kolosserbrevet, som vi hörde i den första läsningen, med särskild styrka: »Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.« (Kol 1:24).
Så var också don Álvaro. Han förbrukade stilla sitt liv i tjänst för andra, med en ödmjuk och fridfull självutgivelse. Och just genom denna hängivelse kunde många upptäcka Guds nära och barmhärtiga ansikte. Hans liv, som offrades med enkelhet, blev för så många en källa till tröst och styrka.
Den sanna friden är inte främst frånvaron av konflikter. Den gode Herden flyr inte när han ser vargen komma, utan förblir trogen och försvarar fåren med sitt liv. Ty friden är framför allt en gåva som har sin rot i Guds styrka, den djupa frid som Kristus gav sina lärjungar: »Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er« (Joh 14:27).
Den frid som don Álvaro förmedlade, tillsammans med en hållning präglad av förståelse och kärlek, innefattade också utövandet av styrka, särskilt när det var nödvändigt att ställa krav eller rätta andra människor. Så uttryckte han det till exempel i ett herdabrev: »Jag behöver också påminna er om att det inte betyder att vara fredens såningsmän att vi ska ge efter inför varje händelse eller samtal (...). Tvärtom, mina barn: med helig fasthet ska vi försöka kväva det onda i ett överflöd av gott, såsom vår Fader sade, just för att den sanna freden ska råda bland människorna i denna vår värld.«[4]
Liksom i varje tid törstar människans hjärta också idag efter sanning, efter äkthet; ytterst efter Gud. Ty den sanna friden kan bara breda ut sina vingar där sanningen bor.
Det kan inte finnas någon fred utan kärlek till sanningen. Kristus har kommit till jorden, säger den helige Paulus, för att »alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen« (1 Tim 2:4).
Salige Álvaro var just en fridens man därför att han, i den helige Josemarías efterföljd, visste hur man älskar sanningen av hela sitt hjärta och med all sin kraft.
Låt oss ta vår tillflykt till Jungfru Maria, Fredens drottning. Till henne, som bevarade allt i sitt hjärta och stod fast vid sin Sons kors, ber vi att hon lär oss vägen till den sanna friden. Och vi ber också att hon, genom salige Álvaro del Portillos förbön, ska ge oss nåden att ha frid i själen och att kunna föra den vidare till andra. Amen.
[1] Álvaro del Portillo, Anteckningar vid en familjesammankomst, 24/2 1988 (Prelaturens general arkiv –AGP–, P04, 1988, p. 542.
[2] S:t Josemaría, Smedjan, nr. 649.
[3] Påve Leo, Palmsöndagens homilia, 29/3 2026.
[4] Pastoral brev, 1/10 1989 (AGP, biblioteca, P17, III, n. 52).