Carlos Gaspar Koch är medlem av Opus Dei sedan 1995. Både han själv och Stella, hans hustru, är blinda. De har tre barn: Marta, 11 år, Itziar, 8 år och Jorge, 1 år. Carlos är medarbetare i ett NGO som hjälper människor i kris. För att kunna utföra detta arbete började han läsa psykologi.
Hur upplever ni det faktum att ni lever utan att kunna se?
För mig är livet huvudsakligen ett stort äventyr och varje dag är ett nytt avsnitt av detta äventyr. Det handlar om min och mina närmastes lycka. Det har hjälpt mig mycket att betrakta Gud som en far och en vän, som känner mig bättre än någon annan. Detta sätt att se på livet ger det en ny dimension. Att leva betyder att man förnyar den nära relationen med Gud genom de dagliga händelserna. Dessutom vet jag att jag alltid kan vara till nytta för någon. Hoppets telefon, detta NGO där jag är medarbetare, ger mig tillfälle till det. Den helige Josemarías läror har för mig varit en viktig sporre. Det finns till exempel en punkt i ”Vägen” som säger: ”Du får inte visa folk kalla handen: du måste ha en uppriktig önskan att göra dem lyckliga”.
Och er blindhet – vad betydde den för er?
Att förlora synen betydde en kritisk händelse i mitt liv. Nu, idag, anser jag uppriktigt att det var något bra. Krisen hjälpte mig att på nytt ställa mig själv grundläggande frågor och gjorde att jag var tvungen att se min dåvarande verklighet i vitögat: Jag ställdes utan skygglappar inför mitt eget liv. Som en följd av att jag blev blind kom jag att upptäcka andra sätt att se på saker och ting och värdesätta egenskaper i mig själv som jag dittills inte hade vetat om. Det är svårt att förklara hur jag när jag upptäckte Guds existens lärde mig att se på händelser i mitt liv på ett annorlunda sätt och på samma gång omvärdera min egen existens.
Hur upptäckte ni Gud
Det är en lång historia och svårt att förklara i några få ord. När jag blev blind var min första reaktion förvåning, och strax därefter ångest och en känsla av ensamhet. Vem var jag? All min trygghet hade gått i kras... Men sedan när jag kände hur Gud förstod mig och tog emot mig, spreds ett stort lugn i mig. Jag anade varifrån mitt liv kom och vart det var på väg. Jag tror att det är riktigt att säga att jag mötte Gud i kärleken.
Så småningom gav mig Gud en anvisning om hur jag skulle kunna ge mitt liv fullhet och mening. Jag har känt inpå mitt eget skinn hur Gud inbjuder till, ber om och ger oss den hjälp vi behöver för att kunna gå den väg som är vår egen. En person som tillhör Opus Dei kom i min väg, och denna persons vänskap och hjälp gjorde att jag fick ta del av Prelaturens andliga hjälp och utbildning. Detta i sin tur fick mig att förstå att jag hade en kallelse till Opus Dei.
I vad består ert medarbetarskap i Hoppets telefon?
Jag är i grunden en representant för detta NGO och arbetar som rådgivare och hjälper människor som befinner sig i psykologisk kris. Många av dessa råd ger jag på telefon och jag tar också emot besök i själva organisationens huvudkontor. För att kunna utföra denna verksamhet på ett professionellt sätt, började jag studera till psykolog. Det är jag mycket glad över, för det har gett mig kunskaper som är till stor hjälp för mig i arbetet.
Och vad säger er hustru om allt detta?
Stella, som är utövande psykolog, stöder mig helt och hållet och är till stor hjälp. Dessutom har vi tillsammans tagit på oss att leda en utbildningscirkel för äkta par. Just nu tycks det oss mycket viktigt att försvara äktenskapet och visa andra på att det är en kärlekspakt, ett gemensamt projekt som varje dag växer sig allt starkare. Stella och jag anser att föräldrarnas medverkan är av största vikt när det gäller barnens uppfostran och att detta är ett ansvar som det inte går att delegera. Men framför allt vill vi förmedla en mycket vidare syn på äktenskapet. Det är en kallelse, som Opus Deis grundare sade, en gudomlig väg.