Jag befann mig ganska långt från Kyrkan. När jag läste en biografi över Opus Deis grundare förstod jag hans stora entusiasm. Det märktes att han var mycket förälskad i Kyrkan och detta smittade av sig på mig. Sedan dess kan jag av hela mitt hjärta säga ”ja” till Kyrkan och ”ja” till påven.
Boken fick mig också att lägga på minnet kravet att vi måste vara helgjutna kristna: ”Nej! Det räcker inte med att kalla sig kristen för att vara det. Jag vill att ni skall vara kristna av kött och blod, helgjutna kristna.” På den tiden var jag kluven i mitt inre. Å ena sidan var mitt religiösa liv och å den andra det vardagliga. Det var två olika liv som hade mycket lite med varandra att göra. Men nu förstod jag hur jag kunde förena dessa två synsätt, hur jag kan helga arbetet genom att förvandla det till bön. Det är inte viktigt om det är ett särskilt märkvärdigt liv, det som är viktigt är hur jag gör det, med kärlek och hängivenhet.
Det är inte heller viktigt om vårt arbete kröns av framgång, det viktiga är att det är ett arbete som vi ger till Gud. Jag upptäckte att det inte är så viktigt om barnen förstör resultatet av något jag gjort hemma, som t.ex. städat, för jag vet att jag ändå inte arbetat förgäves. Nu gör jag samma arbete som tidigare, men mera samlat, sammanhängande. Jag kan nu reagera lugnare på olika saker som händer i hemmet.
Det fanns en annan sak som bekymrade mig: Min make är protestant och jag hade en plan om hur jag skulle kunna få honom att konvertera. Men jag tyckte ibland allt det gick alltför långsamt. Verkligheten visade sig vara helt annorlunda än jag hade föreställt mig. Man måste lita mera på Gud, lägga allt i Hans händer. En dag bad jag en Opus Dei-präst att han skulle råda mig om hur jag skulle kunna hjälpa min man i hans trossökande. Han gav mig detta råd: “Älska din make av hela hjärtat!” Nu säger jag alltid att han inte hade kunnat ge mig ett bättre råd, eftersom det bara är med kärlek som vi kan hjälpa våra medmänniskor att närma sig Kristus.
Jag har alltid imponerats över den glädje som den helige Josemaría utstrålade. Han hade haft många problem, hälsoproblem, finansiella bekymmer och alla bekymmer när han grundade Opus Dei. Han var ung och dessa problem borde ha besvärat honom mycket. Men han förlorade aldrig sin glädje. Det ser man tydligt i filmerna som visar hans möten med stora grupper av människor. Hans ord inger oss glädje. Sedan jag lärt känna honom, tänker jag bara på honom när jag blir nedstämd, och strax känner jag mig på nytt i form och med kraft att fortsätta arbetet.".
Denna berättelse har publicerats i skriften ”Guds barns glädje”, av Alberto Michelini. © 2002 Opus Deis informationskontor.