Låt mig påminna dig om några av många uppenbara tecken på bristande ödmjukhet:
- att tycka att det man gör eller säger är bättre än det som andra gör eller säger.
- att alltid vilja få som man vill.
- att argumentera utan att ha rätt eller - om man har rätt - att insistera, envist och på ett otrevligt sätt.
- att säga sin åsikt utan att någon har bett om den och utan att kärleken till nästan kräver det.
- att förakta andras synpunkter.
- att inte se alla sina talanger och goda egenskaper som lånade.
- att inte erkänna att man inte är värd någon ära eller uppskattning, inte ens marken man går på eller sakerna man äger.
- att anföra sig själv som exempel i samtal.
- att tala illa om sig själv för att andra skall få en god uppfattning om en eller för att bli emotsagd.
- att ursäkta sig när man blir tillrättavisad.
- att undanhålla någon förödmjukande brist för sin föreståndare för att han inte skall upphöra att tänka väl om en.
- att vara nöjd när man hör sig lovordas eller att glädjas över att ha blivit omtalad i positiva ordalag.
- att det smärtar att andra är mer uppskattade än man själv.
- att vägra utföra lägre sysslor.
- att försöka eller vilja utmärka sig.
- att smyga in självberöm i samtal eller antydningar om sin egen värdighet, klipskhet, kunnighet eller yrkesmässiga anseende.
- att skämmas för att man inte äger vissa saker. (Plogfåran, nr. 263)