Opus Dei

Varje år i början av juli samlar veckan ”Volontärprogram” på klubben Fontneuve en grupp flickor från gymnasiet, som har kommit för att dela sina första lovdagar med handikappade barn. Oavlönat frivilligt arbete för att syssla med andra.

Wangari, gift, har två barn, hon bor i Matharé, en kåkstad i kommunen Ngong. Hennes mor, som var blind, övergavs av sin man och fostrade helt ensam sina barn.

Vi har bett flera familjer om ingredienserna i deras recept: att upptäcka en ny plats eller att återfinna sina rötter? Hur skall man ha behållning av denna tid av återfinnande? Vilket utrymme skall man ge Gud?

Christoph Flaspöhler fick i 27 års ålder diagnosen multipel skleros. idag är han 46 år. Han tror inte att han har någon kallelse till Opus Dei men känner sig på något sätt som en familjemedlem i Opus Dei.

Meningen med yrkesarbetet och ”kristen materialism” är något av det som två ryska medarbetare i Opus Dei fann hos den helige Josemaría.

Doktor Manuel Leal, specialist i invärtesmedicin, läkare på avdelningen för infektionssjukdomar på sjukhuset Virgen del Rocio i Sevilla, är också chef för laboratoriet i immunologi och virologi.

Christian Wilke arbetar som sjukvårdare på en kriminalvårdsanstalt för vålds- och sexualförbrytare, och han är medarbetare i Opus Dei. I denna intervju berättar han om sin väg och sitt krävande arbete.

En ung kinesiska, 23 år gammal, studerar piano vid musikhögskolan Anton Bruckner i Linz. På studenthemmet Währing i Wien, som detta år firar sitt 50-årsjubileum, fann hon efter ett hårt slag av ödet vänner – och vägen till Gud.

I somras gick jag vägen till Santiago de Compostela för 25:e gången. Det är kämpigt att gå pilgrimsgång i etapper på 40 km till apostelns grav. Men jag älskar det, för vägen är som livet självt: då och då måste man uppbjuda all kraft för att klara det, men så befinner man sig plötsligt i samtal med Gud utan att ha planerat det.

Fyra kvinnor, i olika åldrar och med olika bakgrund, berättar om vad det innebär att tillhöra Opus Dei.