Vi är sju stycken som är isolerade i hemmet. Min man och jag - som numera arbetar hemifrån - och fem barn, varav fyra gör sina läxor och skolarbeten digitalt.
För detta ändamål finns det ett par mobiltelefoner, vissa äldre än andra, en surfplatta och den bästa, en bärbar dator, eftersom den har alla de program och system som behövs för vårt arbete.
Vi turas om att använda apparaterna, så vi klarar oss dag för dag. Men det var i går som en av mina söner spillde sin mate te på vår älskade dator, närmare bestämt på tangentbordet. I samma ögonblick slutade den bärbara datorn att fungera. När jag startade om den igen, lyste skärmen inte upp igen. Kaos. Förtvivlan. Alla tänkte på vad de skulle göra nu för att klara av sina uppgifter.
Jag uppmuntrade dem att göra en novena tillsammans, och det var så vi började
Då slog det mig att jag skulle berätta om Isidoro Zorzano, en argentinsk järnvägsingenjör som bodde med den helige Josemaría och som hade till uppgift att reparera maskinerna i hans hus, och som nu är på väg att bli helgonförklarad. Jag uppmuntrade dem att göra en novena tillsammans, och det var så vi började. I slutet var vi hela familjen och reciterade bönen. När vi nådde det nionde bönekortet tänkte vi att be en tionde bön för att tacka Isidoro för tjänsten (något vi lärde oss av Moder Teresa av Calcutta).
Ingen vågade slå på datorn, men vi gjorde det, och oj!, den startade inte.
Vi stängde av den igen och entusiasmen slocknade i en del av oss, men någon föreslog att vi skulle göra vår del och att Gud skulle sköta resten. Allt vi kunde tänka på var att hälla ris på tangentbordet, lägga ett bönekort där och hoppas. Vi gick till sängs och nästa morgon, stor glädje och tacksamhet: datorn startade upp.
Tack, Isidoro.
V. I. - Argentina