Samtal med
Juan Carlos Bordolli Fattoruso, bokbindare
«Vad kan jag säga om monsignore Escrivá och Opus Dei. Det är mycket svårt att i några få ord beröra en kallelse utan att först berätta om dess tillblivelsehistoria. Jag föddes det året då Maracaná vann VM i fotboll, ja, på Maracanás dag och jag blev döpt mitt emot det uruguayanska fotbollssamfundets huvudkvarter, i församlingen Cordón då den avgörande matchen spelades. Det var min italienska mormor, Dofia Annunziata Molinari de Fattoruso, som ville ha det så. Men på min pappas sida hade man stängt dörren till Gud.
Jag växte upp i ett ateistiskt hem där man skrev Gud och tänkte på honom med litet g och där Maria bara var ett namn buret av flera familjemedlemmar. Här fullföljde jag mina studier och påbörjade mitt yrkesverksamma liv. Min enda kontakt med Kyrkan och tron hade varit mitt ovan nämnda dop, två kusiners första kommunion och någon vigsel i familjen som ägde rum i kyrkan. Jag bildade familj den 17 maj år 1972 och idag är jag far till två söner och har två barnbarn.
Jag är en trogen och hängiven beundrare av monsignore Escrivá, av hans ord, hans verk, hans filosofi och hans ingripande i mitt liv. År 1986 drabbades min yngre son av en sjukdom som är lika ovanlig som allvarlig med dödlig utgång: Polymyositis. Neurologens och barnläkarens ansträngningar räckte inte till. Mitt enda hopp för honom och för familjen var: att be. Min enträgna bön till monsignore Escrivá blev hörd. Idag är min son 27 år gammal och för ett normalt liv. Från och med det ögonblicket förvandlades min respekt till vördnad och jag ansåg honom redan då vara ett helgon.
I mitt yrke som bokbindare har tusentals böcker passerat genom mina händer. Litteraturens mästerverk, biblar, katekeser, etc. År 1976 fångade en liten bok med titeln ”Vägen” min uppmärksamhet. Medan jag lagade de förstörda sidorna läste jag här och där ytligt dess punkter.
En fanatisk arbetsmänniska som jag såg vilken vikt man i texten tillmätte arbetet och framför allt nödvändigheten av att arbeta ansvarsfullt och med glädje. Jag vill inte skryta men jag kände mig identifierad och jag fann en mening till många obesvarade frågor och denna bok kom att ingå i mitt personliga bibliotek. Jag studerade den noga.
Varje dag öppnar vi ögonen och konfronterar oss med världen och dess utmaningar... Plikterna vi har att uppfylla, relationen med vår äkta hälft, med familjen, vår andliga utveckling, våra andaktsövningar, allt detta är inget annat än våra svar. Om vi ger svaren ansvarskännande och i glädje, med ”goda vibrationer”, kan vi vid slutet av varje dag känna att vi uppfyllt vårt blygsamma mål. Detta är inte litet för varje individ under hans korta vandring här på jorden. Om vi lyckas sprida den anda som tron ger oss, då har vi fullgjort en uppgift. För det måste vi kämpa oförtrutet.
För att fatta mig kort: en ateist och arbetsnarkoman lär känna monsignore Escrivás ord, gör dem till sina, följer dem och lever dem i sitt dagliga liv. När han i ett visst ögonblick i sin förtvivlan anropar honom får han ett svar som konkret bekräftar kommunikationen mellan den mänskliga tron och det gudomliga. Från det ögonblicket är hans liv en ständig kamp: för att bli en bättre människa, för att utgöra exempel, för att växa i andlighet, för att lämna ett spår i yrkeslivet liksom i det mänskliga umgänget... så att en dag hans söner kommer att kunna upprepa denna versrad som skrevs en dag av en diktare: ”Min far var en god människa”.»
Vittnesbörd publicerat i boken ”Den helige Josemaría och uruguayanerna”, utgiven i Montevideo med anledning av hundraårsjubileet av dennes födelse. Boken tar upp 65 vittnesbörd av uruguayaner, prelaturens medlemmar liksom dess vänner, som berättar hur de lärde känna Opus Deis grundare och hur de omsätter hans läror i praktiken.