Så kärlek, skörda en kultur av givande: Ett arv från den helige Josemaría

Under BeDoCare-konferenserna som hölls i Kenya i oktober förra året höll fader Javier del Castillo, generalvikarie för Opus Dei, ett föredrag där han uppmanade deltagarna att reflektera över ”gåvans kultur”, som har sina rötter i människors dagliga ”ja”, generositet och tjänstvillighet, inom tre nyckelområden: familjen, yrkeslivet samt omsorg och social välgörenhet.

»»Innehållsförteckning

  1. Inledning: Strathmore
  2. Att så kärlek: »Där det inte finns kärlek, sätt kärlek – och du skall skörda kärlek«
  3. BeDoCare: »Det är bra att du finns [...] Det är nödvändigt att du finns«
  4. Individualismens och konsumismens utmaningar
  5. Den helige Josemarias arv i familjen, arbetet och omsorgen om andra
  6. Slutsats: lyssnandets inställning och »gåvans kultur«

1. Inledning: Strathmore

År 1957 uppmanade Mons. Gastone Perrelli, Apostolisk delegat för Öst- och Västafrika, den helige Josemaria, Opus Deis grundare, att verka för ett universitet med katolsk anda i Kenya. Vid den tidpunkten var Kenya på väg mot det självständighet som uppnåddes i december 1963. Två medlemmar av Opus Dei anlände till Nairobi 1958, och 1961 grundades Strathmore College.

Strathmore var det första interraciala college i Östafrika. Det hade grundats med det uttryckliga villkoret att det skulle vara "interracialt" och "öppet för icke-katoliker och icke-kristna"[1]. År 1962 grundade kvinnorna i Opus Dei, med samma villkor, Kianda College[2]. Samma princip styrde Opus Deis begynnelse i Nigeria och i andra delar av den afrikanska kontinenten[3]: «det finns bara en ras, Guds barns ras!«[4], förkunnade den helige Josemaría vid upprepade tillfällen. Ur ett institutionellt perspektiv var detta en extraordinär prestation, ett verkligt tecken på broderskap som låg långt före sin tid.

Men kärnan i dagens reflektion är denna: för att institutioner skall blomstra och bestå genom historien behöver de något mer än ädla ideal och solida strukturer. De behöver det dagliga "ja" från de människor som tillhör dem – deras generositet, engagemang och tjänstvillighet – för att ge dem liv. Med detta levande svar inte bara består även de allra största och mest rörelsetrögа institutionerna, utan de förvandlas till källor för förnyelse och fruktbarhet för kommande generationer. Detta är den skapande spänning som löper genom historien: strukturer är nödvändiga, men en gåvokultur är lika nödvändig.

Strathmore och Kianda är inte bara monument över en svunnen vision; de är en fortlöpande inbjudan. Varje generation av lärare, studenter och anställda är kallad att på nytt välja, att göra öppenhet, frihet och broderskap till en levande verklighet och inte bara vackra ord på uppdragsflikens webbsida. Det är just därför BeDoCare börjar med ordet 'BE' (VARA): det är först när vi förvandlas, när vi formas inifrån, som vårt 'görande' (DO) och vår 'omsorg' (CARE) kan ha den djuphet och konsekvens som behövs för att bära upp en sann gåvokultur.

2. Att så kärlek: «Där det inte finns kärlek, sätt kärlek – och du skall skörda kärlek«

Sådden är en av Skriftens mest slående bilder om hoppet. Ett frö är litet och skört och passerar lätt obemärkt. Ändå bär det, när det väl har kommit ner i jorden, en dold kraft. Jesus säger oss: »En såningsman gick ut för att så« (Luk 8:5). Och såningsmannen sprider inte med måtta utan i överflöd, nästan djärvt, och anförtror skörden åt Gud.

Kärleken fungerar på samma sätt: given fritt, bortom all beräkning, bär den frukt därför att Gud låter den växa. Den helige Josemaria såg i såningsmannens gest Guds egen storsinthet, och också det sätt på vilket Opus Dei skulle spridas: genom att generöst, i alla omständigheter, i överflöd, utan åtskillnad av personer eller miljöer och utan egenintresse förmedla helighets frö. Hans budskap är den universella kallelsen till helighet:

»Han kallar var och en till helighet, han ber var och en om kärlek: unga och gamla, ogifta och gifta, friska och sjuka, bildade och obildade; var de än arbetar och var de än befinner sig.«[5]

Att så är att dela den kärlek vi har tagit emot. Varje hjärta som vinns för Kristus blir en ny såningsman. Och varje liten gåva – ett tålamods gest, ett uppmuntrande ord, ett dolt offer – förlänger kedjan.

Den helige Johannes Paulus II påminde oss: »Människan kan inte leva utan kärlek. Hon förblir för sig själv ett obegripligt väsen, [...] om kärleken inte uppenbaras för henne, om hon inte möter kärleken, om hon inte upplever den och gör den till sin, om hon inte lever i den med hela sin varelse.«[6]

Att så kärlek är alltså begynnelsen till en ny kultur. Men det måste ske på Guds sätt: med öppen, förtröstansfull och generös hand.

Den helige Johannes av Korset uttryckte detta när han skrev: »Där det inte finns kärlek, sätt kärlek – och du skall skörda kärlek.«[7]

Detta sker när vi fritt ger oss till andra och därigenom skapar förutsättningar för ett svar som är lika fritt, eftersom en gåva upphör att vara en gåva när den bär med sig en förväntning om belöning. Vad denna dynamik ger upphov till är en spiral av givande som också är livgivande, en process vars verkningar trotsar all kvantifiering. Ett anmärkningsvärt exempel inträffade i USA 2011, när en altruistisk njurdonator, som handlade utan personlig vinning, inledde en nationell transplantationskedja. Hans beslut utlöste en sekvens av utbyten som räddade dussintals liv och bevisade den autentiska generositetens oberäkneliga dominoeffekt[8].

3. BeDoCare: »Det är bra att du finns [...] Det är nödvändigt att du finns«

Vår djupaste identitet är att vara Guds barn. Det är källan till vår mening. Ur detta flödar vår önskan att behandla varandra som sanna bröder och systrar, barn till samme Fader, delar av samma värdighet. Och det konkreta sättet att leva denna identitet är genom självgåvan: att älska och ta hand om varandra. Som Opus Deis prelat förklarade vid den första BeDoCare-konferensen, »är vi medansvariga för att vårda världen, genom att upprätta relationer grundade på kärlek, rättvisa och respekt, i synnerhet genom att övervinna likgiltighetens sjukdom.«[9]

Vi är faktiskt medansvariga för varandras blomstring. Som Kardinal Ratzinger förklarar: »Människan är det märkliga väsen som inte bara behöver en fysisk födelse utan också uppskattning för att bestå. Detta är roten till det vi kallar gästfrihet eller omsorg [...] För att en individ skall kunna acceptera sig själv måste någon säga till honom: "Det är bra att du finns". Det måste sägas, inte med ord, utan med hela varats handlande som vi kallar kärlek. Ty kärlekens form är att vilja den andres existens och, på samma gång, att få den att blomstra på nytt. Jagets nyckel ligger i duet; vägen till duet går genom jaget.«[10]

Viktor Frankl, den wienske psykiatern som var fånge i Auschwitz, erfar detta livgivande kärlek när en förman en dag i hemlighet gav honom en brödbit. Han säger: »han gav mig något mer, ett mänskligt "något" som fick tårarna att välla fram: ordet och blicken med vilka den mannen åtföljde gåvan.«[11]

Om detta kan ske på mänsklig nivå, tillägger Joseph Ratzinger, kan vi med kristendomens tillkomst inte bara säga till den andre »det är bra att du finns«, utan »det är nödvändigt att du finns«[12]. Detta är omsorgens djupaste rot. Det är inte medlidande, inte nedlåtenhet, utan erkännandet av den andres värdighet grundad i Guds avbild inom honom.

Den helige Josemarías arv är inte i första hand teoretiskt utan existentiellt. Han inledde i Kyrkan en väg för helgelse i det vanliga livet. Att upptäcka Gud i arbetet och i det dagliga livet förändrar vår syn på andra: alla förtjänar kärlek och rättvisa; alla är värda vår självutgivelse. Det är vad ni gör i BeDoCare: att påminna varje person om att hans eller hennes existens inte bara är god utan nödvändig, och att hans eller hennes sårbarhet kallar fram det bästa i vår mänsklighet.

Som den helige Josemaría så ofta upprepade: »Eftersom du är kristen får du inte vända ryggen för någon oro eller något behov hos dina bröder människorna.«[13]

4. Individualismens och konsumismens utmaningar

Men detta synsätt möter en fientlig omgivning. Individualismen uppmanar oss att hålla fast, att samla på oss och att mäta varje relation efter vinst; konsumismen när ett permanent missnöje och gör att människor och samhällen förblir oroliga och slutna i sig själva. Tillsammans urholkar de personliga och samhälleliga banden och lämnar de svagaste – de sjuka, de fattiga, de ofödda, de äldre, migranterna – i ännu större sårbarhet. Resultatet är fragmentering och till och med aggressivitet, eftersom vi till slut försvarar »det som är vårt« till varje pris.

Denna kombination ger upphov till vad påve Franciskus har kallat "cancelkulturen": »Det finns de som förmår avgöra, utifrån utilitaristiska och funktionella kriterier, när ett liv har värde och är värt att leva. Denna typ av mentalitet kan leda till allvarliga kränkningar av de svagas rättigheter, till stora orättvisor och ojämlikheter, när man låter sig vägledas övervägande av logiken om vinst, effektivitet eller framgång.«[14]

Frestelsen är att hålla dessa utmaningar på ett abstrakt plan. Men de är inte abstrakta: de tränger in i livets mest intima utrymmen. De splittrar familjen, reducerar arbetet till en transaktion och urholkar den ömsesidiga omsorgen. Det är därför den helige Josemarías arv tilltalar oss med sådan trängande kraft. Och det är därför gåvans logik måste återplanteras just där individualismen och konsumismen sårar oss djupast.

5. Den helige Josemarías arv i familjen, arbetet och omsorgen om andra

a. Gåvan i familjen

Familjen är gåvans första skola. Inom familjen förvandlas de dolda tjänsternas handlanden – att diska, att lägga om ett sår, att stryka kläder till ett speciellt familjeevenemang – till ett dagligt lärande i kärlek.

Denna övertygelse ledde den helige Josemaría att hävda att äktenskapet är en kristen kallelse, en kallelse från Gud[15]: »De kristna makarna måste vara medvetna om att de är kallade att helga sig själva genom att helga andra, att de är kallade att vara apostlar och att deras främsta apostolat gäller hemmet. De måste förstå att detta med att grunda en familj, att uppfostra barn, att låta sin kristna tro stråla ut över samhället är en övernaturlig uppgift.«[16]

För många innefattar "familjen" naturligt nog det utvidgade nätverket av kusiner, faster, farbröder samt far- och morföräldrar. Ett barn växer inte upp ensamt; det fostras av ett helt samhälle. Far- och morföräldrar förmedlar visdom, äldre syskon tar ansvar för de yngre och släktingar griper in när föräldrar har svårigheter. Bördorna och glädjeämnen i ett hem delas av alla. Denna levande solidaritet uppstår av att man tillhör varandra och av att man erkänner att vi alla är Guds barn.

Men konsumismen underminerar allt detta. Genom att få oss att glömma Gud lösgör den sexualiteten från givandet och reducerar den i grunden till handelsvara. Barn blir »rättigheter« eller oönskade »produkter«. Familjelivet i sig omdanas av dominans och egenintresse.

Motgiftet är att återupptäcka komplementariteten som självgåva. Som Johannes Paulus II undervisade: »Den mänskliga personen [...] får aldrig av en annan behandlas som ett medel för ett mål; personen är ett gott för vilket den enda adekvata hållningen är kärleken.«[17]

Barn är också en gåva, inte en egendom. De kallas faktiskt ofta "familjens rikedom", i vissa samhällen, naturligtvis inte i ekonomisk mening. De är den sanna rikedomen därför att de förkroppsligar hoppet och kontinuiteten.

I familjen »andas« barnen kärlek genom föräldrar, syskon och släktingar. De lär sig att dela och att samtala, att se sig själva som söner och döttrar och som syskon, att uppfatta rättvisa och att öva sig i både att ge och att ta emot förlåtelse. På detta sätt upptäcker de sin egen sårbarhet och andras.

Familjen blir alltså den skola där attityder formas som sedan ger form åt det bredare samhällslivet. Bland dessa framstår förlåtelse och försoning som väsentliga i en värld präglad av de sår vi tillfogar varandra. Tvister inom familjer löses ofta genom de äldres medling, som lär att freden är mer värdefull än stoltheten. Det är här försoningen börjar: i hemmet, i byn, runt familjens eldstad.

Och det stannar inte där. De lärdomar som vinns i dessa små försoningar sprider sig ut i samhället. När familjer lär sig att förlåta, blir samhällen förmögna till fred. När förlåtelsen misslyckas hemma, känns dess frånvaro långt bortom hemmet och ger näring åt cykler av fientlighet och splittring – ja, som vi ser i dag, i krig och konflikter som sätter sin prägel på hela nationer. I denna mening blir förlåtelsen som lärs hem alltmer livsviktig för vår värld.

Förlåtelsen är i själva verket den mest oförtjänta av alla handlingar, som återgäldar gott för ont. Som påve Leo XIV uttrycker det: »Den förlåtelse som Jesus lär oss väntar inte på att den som kränkt oss ångrar sig, utan erbjuds först, som en fri gåva, redan innan den tas emot.«[18]

Familjen är således inte bara en privat enhet: den är plantskolan för en gåvans kultur i samhället, där varje medlem är nödvändig och ingen känner sig isolerad från de andra. Det är där, i dessa nätverk av släktskap och omsorg, som livet självt ges fritt, och därför växer det i mening endast när det skänks lika fritt som det mottogs. Som Jesus lär: »Vad ni har fått som gåva, ge det som gåva« (Matt 10:8); eller som det swahiliska ordspråket säger, Mti haukui bila mizizi – ett träd växer inte utan rötter –, vilket påminner oss om att livets gåva bärs upp och förs vidare inom familjen och gemenskapen.

b. Gåvan i det professionella arbetet

Arbetet är ett annat privilegierat fält för självutgivelsen. Individualismen och konsumismen förvränger dock dess mening från motsatta håll. Individualismen reducerar arbetet till sökandet efter personlig vinning, eller behandlar det som en börda att undvika, och skiljer det från solidariteten. Konsumismen driver oss å andra sidan mot workaholism (arbetsberoende) – en ständig produktion för ett ständigt konsumerande – och mäter dess värde enbart i materiella vinster. Båda lämnar personen tom, eftersom de fördunklar arbetets djupare mening.

Långt ifrån att betrakta arbetet som blott överlevnad eller prestation lär oss den helige Josemaría, för det första, att vi måste arbeta väl – flitig, ansvarsfullt och kompetent – utan att låta arbetet förvandlas till ett avgudaobjekt som slukar familjelivet och det inre livet.

Men att arbeta väl och rättvist, om än nödvändigt, räcker inte. Om det inskränks enbart till ett fullgörande av de kontraktsenliga skyldigheterna riskerar arbetet att tömmas på innehåll och sakna utrymme för den mänskliga och andliga mening det är kallat att bära med sig. I detta sammanhang erbjuder Benedikt XVI en nyckel insikt i Caritas in Veritate: »Om man förr i tiden kunde hävda att man först måste sörja för rättvisa, och att man därefter som ett tillägg kund ägna sig åt aktiviteter som inte krävde motprestation, måste man i dag inse att rättvisa inte kan uppnås utan att gratis-principen kan få verka.«[19]

Det arbetet därför behöver är gåvans logik, inte bara för att det ska få kärlekens transcendentala dimension, utan också för att det, som Benedikt XVI förklarar, ska kunna förbli rättvist och inte slå över i orättvisa. I den helige Josemarías termer är arbetet den plats där den kristne handlar som »jäst i degen«, och förvandlar sig själv, sina kollegor och till och med arbetsuppgiften i sig till ett offer som är Gud välbehagligt. Och i detta bevarar det också arbetet från fördärv.

Denna tanke finner ett naturligt eko i Afrika, där den kulturella andan tar levande gestalt i ordet Harambee: »låt oss förenas« eller »låt oss dra tillsammans«. Harambee är inte blott ett slagord; det är ett sätt att leva där samhällen förenar sina krafter för att uppnå det ingen enskild individ skulle klara ensam: vare sig det gäller att bygga en skola, stötta en familj i kris eller se till att ett bröllop eller en begravning firas med värdighet. Varje person bidrar efter sin förmåga, och tillsammans reser sig gemenskapen.

Tillämpat på det professionella livet belyser denna princip arbetets helgande som tjänande och solidaritet, med yttringar som exempelvis: en läkare som ägnar extra tid åt en patient som inte kan betala; en lärare som hjälper elever med svårigheter efter lektionerna; eller en företagare som erbjuder rättvisa löner och familjevänliga policyer.

Alla dessa fall förkroppsligar Harambees anda och är frön till en gåvans kultur. Arbetet förvandlas därmed till något mer än en transaktion: det förvandlas till ett kall. Det upphör att vara ett avgudaobjekt eller en flyktväg och blir ett deltagande i Guds skapande och återlösande kärlek till alla, inte bara till oss själva.

Liksom familjen är gåvans skola, blir också arbetsplatsen en andra skola där det dagliga arbetet, förenat i tjänande, lär oss att »dra tillsammans« och att bygga samhället på den trygga grunden av självutgivelse.

c. Gåvan i omsorgen och den sociala kärlekstjänsten

Slutligen, omsorgen och den sociala kärlekstjänsten. Den helige Josemaría sökte under Opus Deis tidiga dagar styrka bland de fattigaste i Madrid.

»Jag gick för att söka styrka i Madrids fattigaste stadsdelar. Timme efter timme på alla håll, varje dag, till fots från den ena platsen till den andra, bland skamliga fattiga och eländiga fattiga, som inte hade något alls; bland barn med snor om munnen, smutsiga, men barn, vilket innebär själar välbehagliga inför Gud. […] Jag gick för att söka medel för att utföra Guds verk, på alla dessa platser. […] Verkets mänskliga styrka har varit de sjuka.«[20]

Denna insikt – att ta hand om den svagaste stärker den som ger – är alltjämt profetisk. Individualismen och konsumismen döljer skörhet genom att avgudadyrka oberoendet. Men det är just i sårbarheten som vi upptäcker vår gemensamma mänsklighet. Sjukdom, fattigdom och ålderdom är inte hot mot värdigheten, utan ögonblick då värdigheten lyser med större klarhet.

Omsorg är därför avgörande: det är det mänskliga och humaniserande svaret på skörhet, men det måste ges fritt och personligt. Omsorg är i själva verket mer än en uppgift; det är ett sätt att relatera som erkänner vårt gemensamma tillstånd. Genom att erkänna vår egen och andras sårbarhet återupptäcker vi det mänskliga ömsesidiga beroendet.

Detta får konkreta konsekvenser: utvecklingen av palliativ vård, stöd till familjer med personer i beroendeställning, stöd till omsorgsyrken och främjandet av deras värdighet, samt en ökad uppskattning av livets andliga, psykologiska och emotionella dimensioner – allt detta är bara några exempel som föds ur erfarenheten hos personer med ett omsorgsuppdrag som, i och genom sitt personliga vittnesbörd, direkt har inspirerat och stärkt många av dessa yrken med anknytning till den sociala kärlekstjänsten.

När det finns en omsorgskultur och därmed en gåvans kultur, övervinner vi de individualistiska perspektiven. Som Mamen Guitart, en professionell inom omsorgsarbetet, förklarar:

»Bara människor kan bry sig om andra, och vi lär oss alla att ta hand om när vi själva tas om hand. Det faller sig naturligt att ge det man fått, och det är logiskt att denna omsorg inte begränsas till det privata livet i ett hem eller en institution. Omsorgens kultur sprids i ett kaskadflöde, och därför slutar det med att den påverkar hela samhället. Ett bättre samhälle borde sträva efter att fostra människor som kan ta hand om andra. Det skulle vara en atombomb mot individualismen. Omsorgens kultur är så grundläggande, så viktig och så humaniserande att den borde ingå i de strategiska riktlinjerna för varje samhälle som strävar efter verkligt framsteg.«[21]

Detta borde faktiskt vara det utmärkande uppdraget för alla de initiativ som är företrädda här. Era projekt kommer förvisso att lösa konkreta problem, men om de åtföljs av personer som upptäcker och inspireras av idealet att fritt ge sig själva till andra, kommer de också att lysa som ett ljus för samhället. Staten, företagen, familjerna och gemenskaperna kommer att se på er: på era prioriteringar, er kultur, er omsorg om varje person och de principer som vägleder er. Ni bär ett särskilt ljus, som är i stånd att lysa upp hela samhället med en vision om omsorg rotad i den mänskliga värdigheten.

6. Slutsats: lyssningens hållning och »gåvans kultur«

Efter allt som sagts om gåvans kultur, om omsorgen, om arbetet, om institutionerna – vilket är det avgörande första steget? Svaret, till synes enkelt, är djupgående: vi måste börja med att lyssna.

Att lyssna är inte blott en teknik att ta till; det är en inre själens hållning varigenom vi fritt öppnar våra sinnen och hjärtan för varandra. Det är omsorgsgesten i urform, grunden för äkta dialog och villkoret för genuin broderskap. I varje lyssnandets akt finns det två personer: en som anförtror, en som tar emot.

Att lyssna är att erkänna den andre inte som objekt utan som subjekt; att se den andre med kärlek; att uppmärksamma både med sinnena och med hjärtat, och låta hans eller hennes verklighet forma vårt svar. Utan lyssnande förvrängs gåvans akt. Den degenererar till paternalism när vi påtvingar våra egna lösningar; till beroende, när biståndet urholkar den andres frihet; eller till projektion, när det vi ger speglar våra egna önskningar snarare än den andres verkliga behov. I varje sådant fall ödmjukar gåvan i stället för att lyfta upp. Benedikt XVI uttryckte det med precision: »För att gåvan inte ska ödmjuka den andre, räcker det inte att jag ger honom något av mitt; jag måste ge honom mig själv; jag måste vara en del av gåvan som person.«[22] Lyssnandet är skyddsvalvet för denna personliga närvaro.

Här vilar alltså vårt ansvar. Institutioner, hur ädla de än är, kan bevara värden, förkroppsliga ideal och skapa möjligheter, men de riskerar att bli kalla strukturer om de inte besjälas av personer som upptäcker och förkroppsligar självutgivelsens logik. Och denna möjlighet uppstår när män och kvinnor, i sitt ordinarie arbete och i sina dagliga relationer, börjar med att omfamna lyssnandet som ett sätt att leva och som en vägledande princip. Först då kommer institutionerna att ha den verkliga möjligheten att överskrida sina funktioner: skolorna blir mer än klassrum, sjukhusen mer än salar, företagen mer än affärsverksamheter – de kan förvandlas till platser där mänskligheten förnyas, där broderskap blomstrar och där Guds kärlek blir påtaglig.

Detta är den helige Josemarías varaktiga arv: inte bara att främja institutioner, utan att inspirera människor – en och en – som, genom att lyssna och ge sig själva, sår kärlek var de än befinner sig, så att samhället i sin helhet förnyas och omvänds till en sann gåvans kultur.


[1] Jfr A. Vázquez de Prada, El Fundador del Opus Dei, III: Los caminos divinos de la tierra, Rialp 2003, s. 380–383.

[2] Ibid., s. 383.

[3] Ibid., s. 384.

[4] Den helige Josemaría, Plogfåran, n. 303.

[5] Den helige Josemaría, Guds vänner, 294.

[6] S:t Johannes Paulus II, Redemptor Hominis, 4-III-1979, nr 10.

[7] S:t Johannes av Korset, Brev, i Samlade verk, red. Lucinio Ruano (Burgos, Monte Carmelo, 2001), Brev 26, s. 1041.

[8] K. Sack, "60 Lives, 30 Kidneys, All Linked," The New York Times, 18-II-2012.

[9] F. Ocáriz, "Agrandar el corazón", Rom, 29-IX-2022.

[10] J. Ratzinger, Principles of Catholic Theology, Ignatius Press, 1987, ss. 79–80.

[11] V. Frankl, Människan i sin utsatthet, kapitel "Andra fasen".  

[12] J. Ratzinger, Principles of Catholic Theology, Ignatius Press, 1987, s. 81.

[13] S:t Josemaría, Smedjan, 453.

[14] Franciskus, Tal till deltagarna i plenarförsamlingen för Påvliga akademin för samhällsvetenskap, "Funktionsnedsättning och det mänskliga tillståndet. Att förändra sociala determinanter och bygga en ny kultur av inkludering", Klemenssalen, 11-IV-2024.

[15] S:t Josemaría, Äktenskapet, en kristen kallelse, i När Kristus går förbi.

[16] S:t Josemaría, Samtal med Josemaría Escrivá, nr 91.

[17] K. Wojtyla, Kärlek och ansvar.

[18] Leo XIV, Generalaudiensen, 20-VIII-2025.

[19] Benediktus XVI, Caritas in veritate, nr 38.

[20] P. Berglar, Opus Dei. Grundaren Josemaría Escriváns liv och verk, Rialp, 6:e uppl., 2002, s. 64.

[21] "Mamen Guitart: La hospitalidad salvará al mundo", intervju av Álvaro Sánchez León, Aceprensa, 3-IX-2025.

[22] Benediktus XVI, Deus caritas est, nr 34.

F. Javier del Castillo, Strathmore universitet, 2 oktober 2025.