Med uttrycket "kontemplativa mitt i världen" sammanfattade den helige Josemaría ett av de väsentligaste dragen i Opus Deis anda, och hävdade att den vanlige kristne, kallad att bli helig mitt i världen, kan nå kontemplationens fullhet utan att behöva lämna sin sekulära ställning, utan tvärtom just i och genom de timliga tingen.
Denna lära är inte frukten av ett abstrakt resonemang, utan följden av något som den helige Josemaría hade levat ut i sin egen tillvaro, såsom man kan läsa i dekretet om hans heroiska dygder: »De framstående dragen i hans personlighet finner vi inte bara i hans utomordentliga gåvor som en handlingens man, utan snarare i hans böneliv och i hans ständiga erfarenhet av gudsgemenskap; detta gjorde honom till en kringresande kontemplativ man.« (CONGREGACION, 1990, s. 24).
Den helige Josemaría förkunnade öppet kontemplationen mitt i världen: »Kontemplation är inte något för ett fåtal privilegierade. En del människor med elementära kunskaper i religion tror att kontemplativa tillbringar hela dagen som i extas. Det är en mycket stor naivitet. Munkarna i sina kloster tillbringar hela dagen med tusen sysslor: de städar huset och ägnar sig åt uppgifter med vilka de försörjer sig. Ofta skriver ordensmän och ordenssystrar i kontemplativt liv till mig, med hängivenhet och tillgivenhet till Verket, och säger att de ber mycket för oss. De förstår det som många inte förstår: vårt sekulära liv som kontemplativa mitt i världen, mitt i de timliga aktiviteterna.« (citerat i BELDA, 1998, s. 331).
Enligt den helige Josemaría måste den vanlige kristne vara kontemplativ just – som vi redan sade – i och genom sitt vardagsliv, eftersom kontemplationen inte skall begränsas till vissa bestämda stunder under dagen: stunder uttryckligen ägnade åt personlig och liturgisk bön, deltagande i den heliga mässan, osv., utan den måste omfatta hela dagen, tills den blir en oavbruten bön, där själen »den känner och vet att den hela tiden är inför Guds kärleksfulla blick.« (Guds vänner, 307). Därför säger han: »Jag skulle vilja att vi (...) i dag (...) bestämde oss för att sträva efter att bli kontemplativa människor som, på gatan eller i arbetet, för ett ständigt samtal med vår Gud, ett samtal som aldrig skall mattas under dagens lopp. Om vi vill följa lojalt i Mästarens fotspår, är det den enda vägen.« (Guds vänner, 238).
I hans undervisning är möjligheten att nå kontemplationens fullhet mitt i världen förenad med en verklighet som utgör kärnan i hans andliga budskap: helgandet av arbetet och de vardagliga aktiviteterna, ty nyckeln till att vara kontemplativa mitt i världen består i att förvandla arbetet till bön: »Låt oss arbeta, och låt oss arbeta mycket och väl, utan att glömma att vårt bästa vapen är bönen. Därför tröttnar jag aldrig på att upprepa att vi måste vara kontemplativa människor mitt i världen, som ser till att förvandla sitt arbete till bön.« (Plogfåran, 497); och också: "Vårt liv är att arbeta och be, och omvänt, be och arbeta. Ty det kommer ett ögonblick då man inte vet hur man skall skilja på dessa två begrepp, dessa två ord, kontemplation och handling, som till slut betyder samma sak i tanken och samvetet" (citerat i RODRIGUEZ, 1986, s. 212). I dessa texter antyds tanken att arbetet kan förvandlas inte bara till bön, utan dessutom till kontemplativ bön.
Den helige Josemaría hävdar sålunda att det är möjligt att nå kontemplationen »i de dagliga göromålen, som inte är mig till hinder; tvärtom, de är en väg och ett skäl för att älska Gud alltmer och för att förenas alltmer med Honom« (Guds vänner, 310). Ja, ju mer en vanlig kristen är nedsänkt i de timliga tingen, desto djupare måste han känna behovet av att växa i Guds närvaro, ty annars skulle han inte kunna helga dessa ting. »Att vi är Guds barn kommer att få oss — jag insisterar — att ha en kontemplativ anda mitt i alla mänskliga aktiviteter — att vara ljus, salt och jäst genom bön, självtukt, troskunskap och yrkesbildning — och att uppnå följande målsättning: Ju djupare vi engagerar oss i världen, desto mer bör vi tillhöra Gud.« (Smedjan, 740).
I linje med den kristna andliga traditionen anser han att kontemplationen väsentligen består i att »vi betraktar Honom oupphörligt och oförtröttligt« (Guds vänner, 296), och samtidigt undervisar han om att Gud ger sin nåd för att den skall kunna uppnås också i en sekulär tillvaro: »Jag kommer aldrig att dela uppfattningen — även om jag respekterar dem som tycker så — att man skall skilja bönen från det aktiva livet, som om de vore oförenliga.Vi som är Guds barn bör vara kontemplativa: personer som mitt i folkvimlet kan finna själens tystnad i ett konstant samtal med Herren; och titta på honom som man tittar på sin Fader, som man tittar på en Vän som man älskar till vansinne.« (Smedjan, 738). Den vanlige kristne kan känna igen Gud i sitt dagliga arbete: »Arbetet föds av kärleken, uttrycker kärleken, är inriktat på kärleken. Vi känner igen Gud inte bara i naturens under, utan även i erfarenheten av vårt eget arbete, av vår egen ansträngning.« (När Kristus går förbi, 48). Den kontemplativa attityden är förenad med en teologal uppvärdering av den dagliga verksamheten: »Gud kallar er att tjäna honom i och genom människans civila, materiella och världsliga aktiviteter: Det är i laboratoriet, i sjukhusets operationssal, i militärförläggningen, i universitetskatedern, i fabriken, i verkstaden, på åkern, i hemmet han väntar på er varje dag, på hela det oändliga fält som det mänskliga arbetet är. Var så säkra: det finns något heligt, något gudomligt, gömt i de mest vardagliga situationerna, och det är upp till var och en av er att upptäcka det (…). Jag har påmint er om att göra saker fullkomligt, om att fylla vardagens små saker med kärlek, om att upptäcka detta gudomliga något som gömmer sig i detaljerna.« (Samtal med Josemaría Escrivá, 114 och 121).
Den helige Josemarías undervisning kan sammanfattas med dessa ord: »"Kontemplativa mitt i världen", förenade med Gud och igenkännande hans verklighet i och genom världens skiftande sysslor och situationer, detta är, i korthet, det ideal som Msgr. Escrivá föreslår som mål för bönens liv« (ILLANES, "Iglesia en el mundo: la secularidad de los miembros del Opus Dei", i OIG, ss. 269–270). Med uttrycket »kontemplativa mitt i världen« uppmanar den helige Josemaría de vanliga kristna att växa i sitt böneliv och nå detta mål som är kontemplationen. Den andra delen av uttrycket, »mitt i världen«, bör alltså förstås i en full teologisk-andlig bemärkelse, med förutsättningen att världen inte bara är ett sociologiskt sammanhang, utan också medlet eller instrumentet för att kunna helga sig och nå fullheten av gemenskapen med Gud. Slutligen leder bekräftandet av kontemplationen mitt i världen de konsekvenser som karaktäriserar den helige Josemarías undervisning – uppskattningen av både kontemplativ bön och sekulärt liv – till sin yttersta slutpunkt.