Det var i en församlingskyrka som jag lärde känna Jesus, där jag hade mitt första möte med Gud. Därefter åkte jag till staden La Paz för att förbereda mig inför min första kommunion. Innan jag fyllde tolv år mottog jag min första kommunion på en plats där några numerarier höll i förberedelserna. På så sätt lärde jag känna Opus Dei.

Från den dagen då jag för första gången gick in i en kyrka med ett tabernakel, slutade jag aldrig att tänka på Gud.

När jag ansökte om att bli en del av Opus Dei var jag 23 år gammal. Jag funderade på min kallelse genom att se på de andra assisterande numerarierna och numerarierna, men jag hade ingen särskild vän bland de assisterande numerarierna som kunde hjälpa, vägleda eller uppmuntra mig.

Opus Dei är en familj. Varför säger jag det? För att det alltid finns någon som bryr sig om en

När jag bad om att få tillhöra Opus Dei fick jag svaret att jag inte kunde bli medlem. De sa till mig att jag skulle tänka igenom det ordentligt. Jag frågade hur länge jag behövde vänta, eftersom jag redan var säker på mitt beslut, och de sa att jag behövde knacka på dörren många gånger. Jag tror att de sa så för att jag skulle bli ännu mer säker på mig själv och på det val jag höll på att göra.

En sak jag lärde mig redan som barn var att vara uppriktig och lojal mot andra. Den uppriktighet som mina föräldrar lärde mig har varit värdefull i Opus Dei, eftersom det alltid är bra att säga sanningen – det hjälper oss att vara trogna både i vårt arbete, i Opus Dei och i familjen, i den miljö där vi befinner oss.

Att vara en assisterande numerarie handlar om tjänande. Det handlar om att tjäna andra – men inte bara det, utan att tjäna Gud och av kärlek till Gud, även andra människor. Det handlar om att leva för andra. Samtidigt har jag själv också många gånger känt mig betjänad och hjälpt av andra. Det är fint att tjäna, att bry sig om andra.

Min beslut att ta hand om min mamma blev nödvändigt, men samtidigt var det väldigt svårt att lämna familjelivet, att bo med de andra, att dela vardagen, att skratta tillsammans, att arbeta, att följa gemensamma scheman. Det var verkligen svårt att lämna allt det för att ta hand om min mamma. Men när jag väl var på landet, tog hand om henne, öppnades en ny värld för mig, annorlunda än den jag alltid hade levt i staden. Först valdes jag till kateket. Sedan blev jag, genom val, utsedd till en facklig ledare. Jag lär mig fortfarande och har bett samhället om hjälp i denna roll.

Opus Dei är för mig, kan man säga, en familj. Ja, man saknar Opus Dei när man är långt borta. Jag saknar det verkligen mycket, särskilt familjelivet och våra samtalsstunder. Även om det ibland inte syns eller märks, och även om man själv kanske inte alltid känner det, så är det verkligen en familj. Varför? För att det alltid finns någon som bryr sig om en.