Jag försöker få ut det mesta av livet. Det här är mitt sjätte år i Mini-racing. Det är en liten Mini, men jag tror inte det är mycket kvar som är Mini – det här är en riktigt seriös racermaskin...

Jag har alltid varit en kille full av energi. Runt 20-årsåldern, medan jag studerade i Porto, dog min morfar. Det fick mig att ifrågasätta mycket i livet: »Vart är vi på väg? Vad handlar allt det här om?« Jag hade köpt en båt av en vän, och det märkliga är att det var just han som först tog mig till ett center för verket. Samma sommar omkom han i en bilolycka. Det var tack vare honom som jag knackade på dörren till centret. Jag gick dit för att jag uppskattade honom mycket – han hade sagt: «Du kan gå dit för att plugga, det finns fantastiska människor där...«. Och det gjorde jag, och jag tyckte mycket om det. Jag började gå en kurs i katolsk lära, och den gjorde starkt intryck på mig.

“Det var min dåvarande flickvän som hjälpte mig att upptäcka trons skönhet, men jag började under bönestunderna upptäcka en mycket speciell själslig njutning när jag talade med Gud.”

Fátima ligger här i närheten, men under 20 år sa det mig inte mycket ... Jag såg troende som fördomsfulla. Jag uppfattade dem som tråkiga människor som bara följde reglerna, som inte var fria, som hade sin tro och sina religiösa vanor av rädsla. Jag såg allt det där på ett förenklat och felaktigt sätt. Men så åkte jag dit, och det berörde mig verkligen. Jag gick dit utan förväntningar, nästan skeptisk. Att se alla dessa människor samlade kring en bild, i en atmosfär av stor frid, det rörde mig. »Vad är det som driver alla dessa människor?«

Vid den tiden hade jag en flickvän. Jag hade haft flera – en i taget ... Det var ett väldigt fint förhållande, vi stod varandra nära. Det var faktiskt hon som hjälpte mig att upptäcka trons skönhet. Men jag började upptäcka, i mina stunder av bön, en särskild glädje i själen när det handlade om Gud. Jag började inse att detta kärleksfulla band till en annan människa inte var ett hinder men att det var överflödigt. Jag behövde det inte för att uppleva den lycka jag nu upptäckte, som började ta form i mig.

Jag begärde inträde som numerarie i Opus Dei. När jag tog det steget tänkte jag: »Det här, det är verkligen livet!« Det är fantastiskt! Hela livet får en strålande glans – i allt ...! Hur man är med andra, hur man arbetar ...

Jag är maskiningenjör, specialiserad på fastighetsunderhåll. Även hur man tar sig an vardagens plikter får en ny innebörd. Jag ser allt som en del av Guds plan för mig – något jag inte kunde ana tidigare. Jag har bott i ett studenthem i 16 år, och det är fantastiskt att få vara med unga människor, hjälpa dem att växa och mogna, behålla sin personlighet, bli bättre studenter och bättre vänner, bättre söner.

Det är vad jag har lärt mig genom den fostran jag får i Verket. Det är ett så vackert budskap, som förvandlar så många liv – även hos dem som inte upptäcker en kallelse i Opus Dei. Och det är mitt liv – det är vad jag försöker leva.