Sandra, Spanien: ”I 22 år hade jag levt övertygad om att Gud inte fanns”.

Sandra berättar hur hon, vid sitt första besök i ett Opus Dei-center, blev förvånad när hon upptäckte att det som skulle vara en kulturell sammankomst i själva verket var ett möte i ett hem med en kyrka. Hon kände sig förbryllad när hon såg människor "göra någon sorts knäböjning" och "falla på knä". När hon fick syn på kyrkan utbrast hon: "Men herregud! Vad är det här?" Hennes första tanke var: "Jag vill härifrån så fort som möjligt."

Även om hon till en början tyckte att livsstilen inom Opus Dei var obegriplig, förändrades något när hon mötte en person som, med trofasta ögon, levde med cancer. Dessutom fick hon en rekommendation att läsa Mere Christianity av C.S. Lewis. Läsningen fick henne att ifrågasätta: "Och om Gud finns?" Det blev en vändpunkt i hennes liv, eftersom hon fram till dess "hade levt i 22 år övertygad om att Gud inte existerade."

"När jag kom ut ur bikten satte jag mig framför tabernaklet och kände, jag blev medveten om att Gud var min Far. Det var oerhört betydelsefullt eftersom jag, på grund av mina familjeförhållanden, aldrig haft en fadersgestalt"

Den verkliga förvandlingen började när hon följde sin väns råd och gick till bikt. ”När jag kom ut ur bikten satte jag mig framför tabernaklet och kände, jag blev medveten om att Gud var min Far. Det var oerhört betydelsefullt eftersom jag, på grund av mina familjeförhållanden, aldrig haft en fadersgestalt.” Detta ögonblick blev avgörande för Sandra: ”Den Gud som jag alltid hade föreställt mig som en avlägsen Gud… var min Far! Och han älskade mig.” Detta fick henne att reflektera över sitt liv, sina relationer och att börja fundera över sin kallelse. Hon kände att hon ville vara som de människor som levde denna tro, även om hon inte helt förstod vad det innebar att vara en del av Opus Dei. ”Jag visste inte vad en numerarie eller en adjungerad var, men det jag hade upptäckt fyllde mig.”

Efter denna upplevelse började Sandra gå i mässan dagligen, be och leva ett fromt liv som hon upplevde som en nödvändighet. Beslutet att bli adjungerad i Opus Dei kom naturligt, eftersom hon behövde vara nära sin familj. ”Jag är fortfarande samma person, men mitt liv har förändrats radikalt.” Även om hennes liv fick nya vanor, som att ”lägga den tid jag tidigare ägnade åt tv på saker med mer mening”, är det viktigaste för henne den inre frid hon har funnit. ”För mig är det som en visshet om att Gud är med mig hela dagen.”

Sandra avslutar: ”Att vara adjungerad betyder oerhört mycket för mig, för det är min lycka, det är meningen med mitt liv.”