"Jag var en av dem som såg snett på prästerna", berättar Jimmy. "Men fader Nicanor lärde mig att förlåtelse är något väldigt viktigt i livet. Om min Gud förlåter mig – varför skulle inte jag kunna förlåta andra?”

Don Nicanor är präst, född på La Graciosa – den åttonde kanarieön. Han prästvigdes 2015 och är idag kyrkoherde i Arrecife, Lanzarotes huvudstad.

Kyrkans dörrar står öppna. Folk knackar, ropar, och han lyssnar – han hör bikt, han ber. “Jag står med på hans lista”, säger en församlingsbo.

Och listan blir bara längre. En mamma kommer till honom, förtvivlad över att hennes son fått lungcancer. En arbetslös man, som ofta korsar hans väg, vågar till slut börja prata med honom: “Han har hjälpt mig komma närmare kyrkan. Jag visste bara vad religion var genom skolämnet, bröllop … men nu lär jag känna tron på djupet. Fader Nicanor har en stark kallelse och hjälper alltid dem som har det svårast.”

Han är ung, glad, nära. Han är uppmärksam på “sitt folk”, sina grannar. Han promenerar, cyklar, stannar till, frågar, lyssnar. Ålder spelar ingen roll – unga, gamla, sjuka… “Att vara präst i vardagen är en av de stora lärdomarna från den helige Josemaría: att helga sig i det vanliga livet, i nuet, och upptäcka Guds närvaro i vardagens händelser – här i kvarteren – och hjälpa till där man kan.”

Fader Nicanor tar ofta på sig den vita rocken och besöker och finns där för de sjuka på sjukhuset Doctor José Molina Orosa i Arrecife. Han möter dem alla – även dem i livets slutskede. En läkare, Agustín, hyser särskild värme för honom: “Vi har varit vänner länge. Jag arbetade som läkare på La Graciosa innan han ens var född, och han är ungefär i samma ålder som mina barn.” Don Nicanor delar ut sakramenten – även de sjukas smörjelse – och säger: “För Gud är ingenting förlorat.”

Ingen är förlorad. Det vet Jimmy av egen erfarenhet: “Varje gång jag har vänt mig bort från Gud, har livet gått dåligt – varje gång. Och varje gång jag har varit nära honom, har jag aldrig blivit övergiven. Jag kan överge Gud, men Gud överger aldrig – och fader Nicanor heller inte.”

Don Nicanor älskar att vara präst, att vara kyrkoherde. Han säger att det som drar människor till eller från kyrkan ofta handlar om mänsklighet. Han vill vara präst tjugofyra timmar om dygnet. Och där hjälper honom Prästsällskapet av det Heliga Korset att leva sin kallelse med ännu större helhjärtenhet.

Därför är han övertygad om att kallelsen till prästämbetet är något stort: “Så vill jag leva och dö – som kyrkoherde i de mest undanskymda kvarteren.”