Sätt inte den minsta tilltro till dem som framställer dygden ödmjukhet som någonting som förnedrar människan eller dömer henne till evig sorg. Att veta med sig att man är lera som lagats med sinkor är en aldrig sinande källa till glädje, det innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son. Och kan man känna större glädje än den man upplever när man är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn? Varför blir vi människor ledsna? Därför att jordelivet inte utvecklas som vi själva hoppas, därför att vi möter hinder som gör det omöjligt eller svårare för oss att tillfredställa våra önskemål.
Ingenting av allt detta händer när en människa lever av den övernaturliga verklighet som det gudomliga barnaskapet är. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Som jag alltid brukar upprepa: må de vara ledsna, som envisas med att vägra erkänna att de är Guds barn. (Guds vänner, nr. 108)